Jag vet inte om du som läser detta kanske såg mig, men jag var faktiskt med i programmet "Postkodmiljonären" rätt nyligen. Som tävlande. Det är ett minne fyllt av ångest.
Jag kommer ihåg hur jag satte mig i den s.k "heta stolen". Musiken gick igång. Gott så, tänkte jag. Och så koncentrerade jag mig på första frågan. Denna inledningsfråga, värd 1 000 kronor, som idag handlade om hur varmt vattnet måste vara för att det ska koka.
Jag svarade att det då skulle vara 10 grader varmt. "Är detta ditt slutgiltiga svar?" frågade Rickard, och jag nickade glatt. "Du är säker på att du inte ska använda några livlinor?" frågade han mig. "Nej!. Detta är ju dödsenkelt", svarade jag. Och så åkte jag ut.
Tydligen var jag också den förste i programmets historia som hade åkt ut på första frågan. Därför fick jag också ett tröstpris. En resa till Bornholm. Publiken hånskrattade och jag lämnade sakta studion.
Men vi åkte ändå till Bornholm, jag och Sofie. Detta var kanske en weekend i slutet på augusti. Vi satte oss på stranden. Det stormade, blåste och sanden blåste in i våra ögon. "Se, vilken härlig resa jag fixade", sa jag.
Och Sofie bara suckade. "Om du bara kunde klarat den första säkerhetsnivån... Då skulle vi kanske i alla fall klarat oss ner till Polen!"
Vi har en mycket bra kärlek, jag och Sofie. Ibland kan det kännas som att vi har levt med varandra hela livet. Att vi har genomlevt en livslångkärlek. Jag har till exempel helt slutat läsa Aftonbladet-sexologen Linn Heeds relationstips.
Jag kan nämligen utläsa vad min Sofie känner, bara av att beskåda hennes ansiktsuttryck och se in i hennes djupa, gröna ögon. Som till exempel när det hettar till och vi ska, tja... Mysa lite. Då vet jag att det inte är läge för ett skämt. Då vet jag att jag till exempel inte ska citera Sällskapsresan-Berras tröja: "Ikväll får 107 svenskar gonorré".
Men så ses vi inte varje dag heller, då jag ofta befinner mig på resande fot i mitt arbete som komiker. Vi bor inte ens tillsammans, men vi brukar föra många samtal per telefon.
Som jag pratat alla dessa gånger med min Sofie, har jag utvecklat ett antal små fraser som jag snyggt brukar placera mellan meningarna i vår konversation. Jag berättar ofta hur söt jag tycker min Sofie är. Att jag älskar henne. "Aw gumman", kan jag säga.
Då vet jag att Sofie blir varm i kroppen och förlåter mina klumpiga skämt och felsägningar i diverse opassande situationer.
Det hela har dock gått i överstyr. Jag har fått sådan rutin på dessa kärleksfulla fraser, att jag inte tänker på i vilket sammanhang jag använder dem. Jag pratar idag med en kvinna från Skatteverket. Det hela är en mycket dyster konversation. Hon berättar att jag kommer behöver betala in en större del utebliven skatt. Det hela är mycket tragiskt. Men likväl, hör jag mig själv bemöta denna vidriga skattetant med ett kärleksfullt: "Aw, gumman, du är så söt".
Det blir genast mycket konstig stämning. "Nej! Du ska BETALA - INTE FÅ TILLBAKA SKATTEN", poängterar denna dam mycket tydligt.
Jag känner mig plötsligt mållös och styr av samtalet så fort jag kan. Precis innan jag ska lägga på luren, hör jag mig själv spåra ur totalt. "Puss gumman, jag älskar dej!" säger jag glatt.
Och den chockade kvinnan på andra sidan tystnar i någon minut, och svarar sedan med ett tveksamt "puss" och lägger på.
Vi åt och hade trevligt igår kväll, jag, min Sofie och hennes familj. Vi avnjöt några kebabpizzor, skålade i glas fyllda med mangojuice och jag skämtade mellan tuggorna. Jag upplevde sällskapet och måltiden som mycket trevlig.
När måltiden så var över, ville jag visa mig av min bästa sida. Sätta pricken över I:et. Få Sofies föräldrar att tycka att jag var en toppenkille med huvudet på skaft genom att plocka undan efter oss alla. Få dem att säga: "Björn är en snäll polack, han städar efter alla".
Jag plockar därför undan alla överblivna pizzakartonger. "Vart ska jag lägga dessa?" frågar jag Sofies mamma Gunvor och pekar på kartongerna. Hon funderar en stund, och svarar sedan: "Lägg dem i spisen".
Jag öppnar så luckan till ugnen. Där värms ett halvfärdigt bakverk. En ostkaka, tror jag bestämt att det är. Jag tar ut denna ogräddade massa ur ugnen, och sätter in pizzakartongerna istället. Och jag får problem. Det tar emot. Pizzakartongerna får inte plats. Speciellt inte den från familjepizzan.
Så jag börjar att trycka in kartongerna i ugnen med våld. Och Gunvor tittar förskräckt på mig. "Men... vad.. gör... du...", frågar hon chockat. - "Jag gör som du säger. Jag sätter in kartongerna i spisen!" svarar jag stolt.
- "Det var ju vedspisen i vardagsrummet", svarar Gunvor. "INTE UGNEN!!!"
"Oj", svarar jag skamset och går tyst ut i vardagsrummet. Det blir en mycket lustig stämning i huset.
Jag kan ligga sömnlös och tänka på vilken egenskap i mig som min Sofie egentligen föll för när vi började att dejta varandra. Som ni alla känner till, finns det olika saker man fastnar för i valet av partner. Som till exempel vackert blont hår, fin rumpa, stora bröst eller bara medelstora bröst.
Jag har länge funderat på om Sofie valde mig på grund av mina bröst. Om hon såg mig och tänkte: "Aha, där fanns det ändå lite kurvor. Åhå, åhå". Eller om hon såg min rumpa och tänkte: "Den sticker ut. Den vill jag klämma på".
Det enda jag vet, är att Sofie brukar hävda mina ögon som en stor orsak till varför hon föll för mig. Att hon liksom kunde se djupet i mina ögon. Min själ. Mina kurvor.
Jag själv attraherades kanske inte i första taget av mina sköna Sofies ögon. Det är absolut inget fel på dem. De är gröna och fina, och jättevackra på alla sätt och vis. Men så är jag också färgblind. Jag lider av en så kallad röd-grön-färgblindhet. Jag förväxlar alltså grönt med rött, och rött med grönt.
Jag brukar alltså ofta tycka att min älskade Sofie har röda ögon.
Men det är väldigt charmigt. Jag tänker bland annat ofta på Photoshop när vi är med varandra.
Ofta när jag är koncentrerad vid datorn, befinner jag mig i en bubbla. I min egna värld. Det kan hända när jag skriver. När jag läser. När jag pokar på facebook. Om någon frågar mig om någinting, svarar jag alltid med ett par osammanhängande ord som anknyter till det jag just läser.
Om jag till exempel läser om Göran Persson, och någon frågar mig vad jag brukar förknippa med sex, kan jag svara just "Göran Persson".
Nu på morgonen sitter jag och skummar igenom nyheterna på Aftonbladet. Jag läser om boken "Därför fejkar kvinnor orgasm".
Min älskade flickvän Sofie kommer in och frågar mig vad jag önskar mig i julklapp. Som jag sitter i min bubbla, svarar jag: - "Boken: "Därför fejkar kvinnor orgasm".
Det blir lite dålig stämning. Det är först nu, fem minuter efter att hon gått ut ur rummet, som jag förstår vad jag måste ha svarat. Det verkar som att det blir en mycket tung dag idag.
Sofie: Vet du? Jag hittade en ny, jätterolig blogg. Ha ha ha! Jag: Jasså? Jag som trodde att du hade uptäckt min blogg för länge sedan... Sofie: Nej nej. Inte DIN blogg! Tjuvlyssnat, heter den. Jätterolig! Jag: (Tystnad) Sofie: Ha ha ha, den är så rolig. Den är ju lätt roligare än din! Jag (osäkert): Men är inte min rolig då...? (Tystnad) Jag: Jag har ju fått en massa nya besökare... Sofie: Ja gubben. Men knappast lika många som Tjuvlyssnat...
I helgen ska vi ha ett par mycket romantiska dagar, jag och min vackra Sofie. Jag ser verkligen fram emot helgen. Jag hoppas att Sofie gör det också. Jag har tänkt att vi ska göra allt som nyförälskade par gör. Som att gå på teater, titta på TV och lösa sudoku tillsammans. Och framför allt vill jag blogga.
Jag berättar detta för min älskade Sofie, men hon verkar ytterst tveksam. Jag förstår inte varför. När jag säger att jag ska blogga 3 gånger om dagen, tystnar Sofie. Och jag säger: "Men då kan jag ju blogga när vi tittar på TV".
Men hon skakar på huvudet. Som om det var dumt att jag hellre vill blogga än se en film med henne. Jag vet inte. Kanske verkar det som att jag inte går in för vår kärlek. Men det gör jag. Framför allt går jag starkt in för min kärlek till bloggen.
Så därför har jag några alternativ om hur jag kan lösa detta problem. Vad tror ni?
1. Jag lägger en liten dator under vår säng. Och när min Sofie har somnat, så tar jag upp datorn och spottar en massa inlägg. Och om hon vaknar av mitt hamrande på tangentbordet, säger jag bara: "Oj förlåt, älskling. Jag kollar bara vädret".
2. Jag gömmer en dator på toaletten. Och så går jag dit för en lite längre period några gånger om dagen. När Sofie frågar mig hur jag mår, svarar jag bara: "Jag är lite lös i magen".
3. Jag anlitar Maud Olofssons pressekreterare. Och då får hon blogga i mitt namn. Skriva mina texter. Som om hon vore jag.
Tusen tack för alla tips på vad jag ska ge min flickvän i present, kära besökare. Utan er hjälp skulle jag aldrig kommit på vad jag skulle köpa till min flickvän. Verkligen. Förslaget jag fastnade för, kom från Umeboshi. Så här skriver hon:
"Inget slår en Björn iförd godishalsbandsthong och en gigantisk rosett om bröstkorgen."
Det var ett förslag fyllt av finess och en stor nypa sunt förnuft, måste jag säga. Jag behöver ju inte köpa någon present. Något så bra som jag själv, i egen hög person, går helt enkelt inte att köpa för pengar.
Tyvärr valde jag dock att inte använda någon thong. Sofie har strängt förbjudit mig att klä mig i hennes underkläder, sedan förra gången jag hade lite roligt.
Tusen tack för alla roliga tips om vad jag kan ge min flickvän i present! Ni är för gulliga, kära besökare. Fortsätt gärna, jag har inte bestämt mig vad jag ska köpa än.
Men så går jag till den lokala blomsterhandeln för att köpa en bukett med blommor till min Sofie. Det hela är väldigt festligt. Jag börjar prata med en expedit. Vi väljer en mycket vacker bukett, och jag skriver ett hälsningsmeddelande.
Och av en händelse, kommer jag på mig själv med att skriva "kram". - KRAM!? "Kram" skrev vi när vi började dejta, jag och Sofie. Att skriva "kram" är inte okej så här långt in i ett förhållande. Det är det bara inte. Det är plastigt, ytligt och opassionerat.
Så till slut blir jag bara tvungen att be om en ny lapp så jag kan byta hälsning. Till "MVH".
Behöver DIN hjälp! Ska jag ge digital-TV som romantisk födelsedagspresent till min flickvän?
Min flickvän Sofie fyller år idag. Det är väldigt kul på alla sätt och vis. Men så har jag också ett problem. Jag har inte köpt någon present än.
Jag vet inte vad jag ska köpa. Jag vill att det ska vara en mycket romantisk gåva. Något som signalerar "grattis", men som ändå visar lite kärlek. Men så kommer jag bara att tänka på så typiska manliga saker som digital-TV-boxar, TV-kort, borrmaskiner...
Även om det är nödvändigt nu. Hur romantiskt är det egentligen med digital-TV och borrmaskin?
Sofie är sjuk idag också. Hon har feber. Jag vill ge henne något som verkligen piggar upp. Men som jag tänker på saken, kommer jag bara på ett förslag... En första hjälpen-låda.
Hjälp mig nu idag. Jag behöver DIN hjälp! Ge mig förslag. Vad ska jag ge till Sofie?
Kändiskomiker och sexsymbol avslöjar: Jag är inte singel längre!
Jag måste berätta en grej, kära besökare. Jag är inte singel längre. Jag har träffat en tjej. Sofie heter hon. Hon spelar fotboll och vi bor 100 km ifrån varandra. Hon är väldigt söt och allt det där. Men så träffas vi inte varje dag. Vi pratar mycket i telefon istället. Och ni vet hur det är med telefonsamtal, när man är kär. Man säger alltid något dumt.
Vi pratas vid nu på kvällen. "Jag har lagt mig", säger hon. "Jag med", svarar jag och tillägger "det känns så tomt, jag sover ensam inatt". - JAHA!?, svarar hon. Och så börjar hon fråga hysteriskt med vem jag annars brukar sova alla andra kvällar då vi inte sover med varann. "Nej, nej. Nu har du fel. Jag är inte alls otrogen", svarar jag. Och det blir tyst i telefonen. "Nej, det skulle du nog aldrig kunnat ändå", säger hon sedan. Och så börjar hon att skratta.
Vi har det bra, jag och Sofie. Och jag älskar henne, även om hon inte alltid går med på det där med högläsning av Lars Danielssons bok under, ja... Och att jag väcker henne...
Jag vet inte om du som läser detta kanske såg mig, men jag var faktiskt med i programmet "Postkodmiljonären" rätt nyligen. Som tävlande. Det är ett minne fyllt av ångest. 
Vi har en mycket bra kärlek, jag och Sofie. Ibland kan det kännas som att vi har levt med varandra hela livet. Att vi har genomlevt en 
Jag kan ligga sömnlös och tänka på vilken egenskap i mig som min Sofie egentligen föll för när vi började att dejta varandra. Som ni alla känner till, finns det olika saker man fastnar för i valet av partner. Som till exempel vackert blont hår, fin rumpa, stora bröst eller bara medelstora bröst.
Min flickvän Sofie fyller år idag. Det är väldigt kul på alla sätt och vis. Men så har jag också ett problem. 
