Detta är mitt sista inlägg på "Björns Bloggshow". Arividerci, kära vänner!
Jag lever ett mycket glamouröst liv som komiker och superbloggare. Jag blir ofta igenkänd på stan. Eller ja. Ofta och ofta. Det har hänt ett par gånger. Som idag.
Jag tar en promenad i Helsingborg på förmiddagen, i väntan på ett tågbyte. Jag går uppe vid Kärnan och möter en kvinna. "Fy fasen vad rolig du är! Och läcker! Du får aldrig sluta blogga, HÖR DU DET?!" säger hon. Och så gör hon en mycket charmerande glad min och fortsätter sin promenad.
Och jag fylls av glädje. Ingen har kallat mig läcker sedan min polska mamma Jolanta skulle förklara för vår husläkare att jag "läckte". Att jag hade diarré. "Det är fel på Björn, han är läcker", sade hon då.
Och jag vill inget annat än att fortsätta blogga. På bara några få månader har min bloggshow fått så mycket groupies att den känns som en egen liten kändis som alla ni 12 000 människor som läser mig, vill klä av. Gång på gång.
Min bloggshow har även haft fler besökare än en hel del TV-program. Som Studio Virtanen och "Nattliv" i TV4+.
Men så har jag också den senaste månaden haft väldigt stora problem med administrationssystemet där jag skriver mina inlägg. Några inlägg har publicerats kraftigt försenade. En del inlägg har inte publicerats alls. Somliga inlägg har publiceras, men sedan tagits bort självmant av administrationssystemet.
Det känns som om jag hade en liten människa som gömde sig i mitt adinistrationssystem. Som om jag hade en liten Leif Pagrotsky där inne som låg och tryckte på "delete", skrattade på sin göteborgsdialekt och sa: "Mua ha ha. Detta var dålig kultur. Detta tar vi bort. Ha ha ha".
Detta får därför, tragiskt nog, bli mitt sista inlägg på "Björns Bloggshow". Detta bloggäventyr som faktiskt gett mig mycket uppmärksamhet, fans och framför allt vänner. I och för sig på Facebook, men ändå.
Jag vill tacka dig som har följt mig och mitt liv. Jag vill tacka alla er som mailat mig. Det har varit fantastiskt roligt. Jag vill tacka alla mina stalkers som har förföljt mig. Jag vill tacka alla journalister som velat göra reportage med mig. Fortsätt gärna med det. Jag turnerar ju hela tiden. Fortsätt följa min turnéplan på min hemsida staupp.nu!
Framför allt vill jag tacka min flickvän Sofie, som valt att vara med mig trots att jag bloggade på våra dejter.
Och jag vill alltså inget annat än att fortsätta med detta bloggande. Men tekniken på denna sajt sätter stopp. Därför lägger jag av. Men att jag skulle sluta blogga för alltid, vore väl mycket tråkigt, eller hur?
Så skriv att ni redan saknar mig. Att ni vill fortsätta läsa mina onödigheter. Så kanske jag kommer tillbaka, som en liten julklapp. På en annan adress. Och då lovar jag att verkligen göra väsen av mig och bjuda på en skrattorgasm ni inte upplevt tidigare. På riktigt.
Så skriv att du älskar mig. Och gör det nu! Och framför allt kan väl DU göra det, Sofie.
När julhandeln inte går som man tänker sig och blir väldigt pinsam!
Jag var ute och julhandlade för ett par år sedan, bara dagarna innan julafton. Jag gick in i en bokhandel, och bestämde mig för att inhandla lite böcker till min familj.
Och så bestämde jag även att köpa två gåvor på skämt till två av mina vänner. Min förste vän hade precis flyttat hemifrån. Jag köpte därför handboken "Att vara sin egna städhjälp" för honom. Min andra vän var vid den tidpunkten besatt av könssjukdomar. Jag fick syn på en bok med 100 sanningar om svamp. Ett klockrent val, tänkte jag. Och så gick jag till kassan.
Alla böckerna var nämligen ungefär lika stora, och blev inslagna på plats med samma papper. Av rent fotografiskt minne, kom jag ihåg vilken bok som var vilken. "Det är viktigt att jag håller reda på vilken bok som är vilken", sa jag för mig själv. Men så kastade ändå jag ner alla böckerna oförsiktigt i påsen.
Jag fylldes av en olustig käsla. Men till slut kom jag ändå fram till att det bästa vore att chansa när jag sedan satte upp etiketterna med mottagarens namn.
Väl på julafton ringde min kompis och undrade varför jag hade köpt en roman av August Strindberg för honom. Mamma blev sedan väldigt irriterad när hon fick boken om städning. "Ger du mig denna bara för att jag är polack? Va? Va?" frågade hon surt. Och framför allt blev mormor väldigt häpen när hon öppnade sitt paket och fann "100 saker du inte visste om svamp".
I år tänker jag därför inte slå in några julklappar alls. Och framför allt inte böcker.
Som jag tidigare berättat, har jag ett enormt problem med folk som tjuvringer till mig. Oftast när jag får samtal från telefonnummer jag inte känner igen på min mobiltelefon, brukar jag förställa min röst. Jag brukar utge mig för att vara allt från Göran Persson, och Runar Sögaard till Henrik Larsson.
Som bara häromnatten. Jag får ett samtal från ett 042-nummer. Jag känner igen numret. Denna person ringde till mig bara för någon vecka sedan. Då valde jag att imitera just Henrik Larsson.
Jag vaknar upp, samlar mig lite, och bestämmer mig denna gång för att imitera Zlatan. "Hallå, vo' fan vill du!" svarar jag bryskt och kaxigt, som jag vet att Zlatan skulle gjort.
På andra sidan hör jag den darriga, tonåringen få ur sig ett: "Oj, jag ringde visst fel". "Det är bäst fo' daj det! Förstår do' inte att jag sover? Respekterar du änte mig?" fortsätter jag med arg Zlatan-röst.
Och jag hör hur tonåringen lägger ifrån sig sin telefon och börjar prata med en kompis. - J... ja... jag... jag råkade ringa till Zlatan! Och jag som ringde fel bara för en vecka sen och kom till Henke Larsson!
Jag vet inte om du som läser detta kanske såg mig, men jag var faktiskt med i programmet "Postkodmiljonären" rätt nyligen. Som tävlande. Det är ett minne fyllt av ångest.
Jag kommer ihåg hur jag satte mig i den s.k "heta stolen". Musiken gick igång. Gott så, tänkte jag. Och så koncentrerade jag mig på första frågan. Denna inledningsfråga, värd 1 000 kronor, som idag handlade om hur varmt vattnet måste vara för att det ska koka.
Jag svarade att det då skulle vara 10 grader varmt. "Är detta ditt slutgiltiga svar?" frågade Rickard, och jag nickade glatt. "Du är säker på att du inte ska använda några livlinor?" frågade han mig. "Nej!. Detta är ju dödsenkelt", svarade jag. Och så åkte jag ut.
Tydligen var jag också den förste i programmets historia som hade åkt ut på första frågan. Därför fick jag också ett tröstpris. En resa till Bornholm. Publiken hånskrattade och jag lämnade sakta studion.
Men vi åkte ändå till Bornholm, jag och Sofie. Detta var kanske en weekend i slutet på augusti. Vi satte oss på stranden. Det stormade, blåste och sanden blåste in i våra ögon. "Se, vilken härlig resa jag fixade", sa jag.
Och Sofie bara suckade. "Om du bara kunde klarat den första säkerhetsnivån... Då skulle vi kanske i alla fall klarat oss ner till Polen!"
Att bita penis lite snett kan få en helt annan innebörd
Ursäkta den pubertala nivån på detta inlägg, nu. Men detta är alltså en bild som föreställer ett stånd på en marknad där de alltså säljer penis. Sexleksak, skulle man kunna tro. Men, nej. "Penis" är alltså tydligen något man äter.
I vilket sammanhang äter man detta? Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle inte finna situationen som rolig om man satt där på släktmiddagen med sin familj. Mormor skulle smakat, tyckt detta var utsökt och börjat fråga ut min mamma om ingredienserna.
"Det är penis", skulle min mamma sagt. "Lamkött, faktiskt. Jag köpte det på stånd", skulle hon fortsatt. Och mormor skulle suttit där och satt maten i halsen.
"Jag fick 3 penisar för 100 kronor - mycket bra pris, faktiskt. Ska du ha sås till?" skulle mamma fortsatt. Och det där med att bitapenislite snett, skulle få en helt annan innebörd.
Nej, hörni. Detta blir jag inte riktigt klok på. Och framför allt förbryllar det mig varför det är min flickvän som tagit denna bild.
Vi har en mycket bra kärlek, jag och Sofie. Ibland kan det kännas som att vi har levt med varandra hela livet. Att vi har genomlevt en livslångkärlek. Jag har till exempel helt slutat läsa Aftonbladet-sexologen Linn Heeds relationstips.
Jag kan nämligen utläsa vad min Sofie känner, bara av att beskåda hennes ansiktsuttryck och se in i hennes djupa, gröna ögon. Som till exempel när det hettar till och vi ska, tja... Mysa lite. Då vet jag att det inte är läge för ett skämt. Då vet jag att jag till exempel inte ska citera Sällskapsresan-Berras tröja: "Ikväll får 107 svenskar gonorré".
Men så ses vi inte varje dag heller, då jag ofta befinner mig på resande fot i mitt arbete som komiker. Vi bor inte ens tillsammans, men vi brukar föra många samtal per telefon.
Som jag pratat alla dessa gånger med min Sofie, har jag utvecklat ett antal små fraser som jag snyggt brukar placera mellan meningarna i vår konversation. Jag berättar ofta hur söt jag tycker min Sofie är. Att jag älskar henne. "Aw gumman", kan jag säga.
Då vet jag att Sofie blir varm i kroppen och förlåter mina klumpiga skämt och felsägningar i diverse opassande situationer.
Det hela har dock gått i överstyr. Jag har fått sådan rutin på dessa kärleksfulla fraser, att jag inte tänker på i vilket sammanhang jag använder dem. Jag pratar idag med en kvinna från Skatteverket. Det hela är en mycket dyster konversation. Hon berättar att jag kommer behöver betala in en större del utebliven skatt. Det hela är mycket tragiskt. Men likväl, hör jag mig själv bemöta denna vidriga skattetant med ett kärleksfullt: "Aw, gumman, du är så söt".
Det blir genast mycket konstig stämning. "Nej! Du ska BETALA - INTE FÅ TILLBAKA SKATTEN", poängterar denna dam mycket tydligt.
Jag känner mig plötsligt mållös och styr av samtalet så fort jag kan. Precis innan jag ska lägga på luren, hör jag mig själv spåra ur totalt. "Puss gumman, jag älskar dej!" säger jag glatt.
Och den chockade kvinnan på andra sidan tystnar i någon minut, och svarar sedan med ett tveksamt "puss" och lägger på.
Jag stiger på 2:ans buss i Helsingborg. Jag sätter mig på det där något upphöjda sätet, precis framför utrymmet för barnvagnarna. Och av en händelse, får jag ögonkontakt med en liten pojke i en barnvagn. Han är kanske 3-4 år. Rätt vad det är, skriker han: "MAMMA HAR EN FITTA".
Jag tänker efter en liten stund, och finner mig själv brista ut i ett stort gapflabb. HA HA HA, skrattar jag stort. Men så ser jag i pojkens ögon hur han liksom vill få ett svar från mig. Att han förväntar sig en seriös reaktion på det han nyss sade.
Jag vet inte vad jag tänker på, men av en konstig anledning hör jag mig själv svara: "Det har jag också".
Det blir en mycket konstig situation. Pojkens far, som sitter bredvid, vänder barnvagnen så att treåringen hamnar med ryggen mot mig. "Det finns så många konstiga människor", säger han. Och så trycker han in stoppknappen.
Vi åt och hade trevligt igår kväll, jag, min Sofie och hennes familj. Vi avnjöt några kebabpizzor, skålade i glas fyllda med mangojuice och jag skämtade mellan tuggorna. Jag upplevde sällskapet och måltiden som mycket trevlig.
När måltiden så var över, ville jag visa mig av min bästa sida. Sätta pricken över I:et. Få Sofies föräldrar att tycka att jag var en toppenkille med huvudet på skaft genom att plocka undan efter oss alla. Få dem att säga: "Björn är en snäll polack, han städar efter alla".
Jag plockar därför undan alla överblivna pizzakartonger. "Vart ska jag lägga dessa?" frågar jag Sofies mamma Gunvor och pekar på kartongerna. Hon funderar en stund, och svarar sedan: "Lägg dem i spisen".
Jag öppnar så luckan till ugnen. Där värms ett halvfärdigt bakverk. En ostkaka, tror jag bestämt att det är. Jag tar ut denna ogräddade massa ur ugnen, och sätter in pizzakartongerna istället. Och jag får problem. Det tar emot. Pizzakartongerna får inte plats. Speciellt inte den från familjepizzan.
Så jag börjar att trycka in kartongerna i ugnen med våld. Och Gunvor tittar förskräckt på mig. "Men... vad.. gör... du...", frågar hon chockat. - "Jag gör som du säger. Jag sätter in kartongerna i spisen!" svarar jag stolt.
- "Det var ju vedspisen i vardagsrummet", svarar Gunvor. "INTE UGNEN!!!"
"Oj", svarar jag skamset och går tyst ut i vardagsrummet. Det blir en mycket lustig stämning i huset.
Idol-Cristoffer - ett boksavligt talat halleluja moment!
Jag sitter här på tåget. Det är en mycket lång resa. Jag ska strax möta min kära Sofie och hennes föräldrar. Framför mig sitter en flicka med sina föräldrar. Pappan läser Aftonbladet och bläddrar förbi en artikel om gårdagens omgång i Idol, där en stor bild på det utröstadestjärnskottetChristofferHiding syns.
Flckan blir helt till sig, studsar upp och ner som en gummiboll på en asfaltsväg och skriker: "Mamma - titta! Jesus har kommit tillbaks till jorden! Han är med i tidningen!"
Ofta när jag är koncentrerad vid datorn, befinner jag mig i en bubbla. I min egna värld. Det kan hända när jag skriver. När jag läser. När jag pokar på facebook. Om någon frågar mig om någinting, svarar jag alltid med ett par osammanhängande ord som anknyter till det jag just läser.
Om jag till exempel läser om Göran Persson, och någon frågar mig vad jag brukar förknippa med sex, kan jag svara just "Göran Persson".
Nu på morgonen sitter jag och skummar igenom nyheterna på Aftonbladet. Jag läser om boken "Därför fejkar kvinnor orgasm".
Min älskade flickvän Sofie kommer in och frågar mig vad jag önskar mig i julklapp. Som jag sitter i min bubbla, svarar jag: - "Boken: "Därför fejkar kvinnor orgasm".
Det blir lite dålig stämning. Det är först nu, fem minuter efter att hon gått ut ur rummet, som jag förstår vad jag måste ha svarat. Det verkar som att det blir en mycket tung dag idag.
Det här är min vän Nicklas Perslow. Nicklas är en av Sveriges mest talangfulla ståuppkomiker. Han är en blivande stjärna. Jag skulle vilja påstå att Nicklas är den nya komiker i Sverige som kommer att gå längst. Dessutom är Nicklas rätt ung.
Vi umgås rätt flitigt, jag och Nicklas. Ibland händer det att jag är ute på något gig i Nicklas hemtrakter. Då brukar jag hälsa på Nicklas och hans 10-årige bror Magnus. Jag älskar Magnus. Han är en fantastisk människa.
Jag misstänker nämligen att Magnus är mitt största fan. Han har min autograf upphängd ovanför sin säng. Och varje gång Magnus tar hem sina kompisar, tittar de på videoinspelninar från mina gig och skrattar gott. Speciellt åt min Göran Persson-imitation. Jag skulle vilja säga att jag ÄR Göran Persson med Magnus och hans kompisar.
Förra veckan sov jag över hos Nicklas. Jag fick då sova i Magnus säng. Magnus hade en mycket liten säng, och lång som jag är, fick mina ben inte riktigt plats. Jag fick alltså huka mig. Men jag sov gott, speciellt under min egna autograf.
Jag pratar med Nicklas idag, och han berättar hur glad Magnus är för att jag har sovit i hans säng. Magnus har berättat allt om min visit för sina kamrater i skolan.
"Göran Persson sov i min säng", har han sagt stolt. "Han fick inte plats".
Jag sitter på tåget. Framför mig sitter ett gäng äldre damer i 70-årsåldern. Den ena sitter och lyssnar på, vad det verkar, nyheterna på radion.
Tant 1: Å du mildranes! Det hände en hemsk trafikolycka på Stureplan i Sotkholm. En bil körde på två människor! Tystnad Tant 2: Åh gud. Ja, jag har alltid undrat vad som var grejen med de där stureplansprofilerna.
I sällskapet sitter även en lyssnande tredje tant. Hon ser aningen chockad ut och plockar upp sin mobiltelefon.
Tant 3: Jag ska SMS:a min son. Han skulle till Stockholm idag. Jag ska säga åt honom att akta sig för stureplansprofilerna. De kör som dårar!
Jag sitter här, ser på några gamla foton från min barndom och slås av ett minne. Jag kommer ihåg det som igår. Jag var kanske 7-8 år. Jag och mamma satt på tåget till Ystad för att ta oss till Polen över sommaren. Mamma bläddrade i tidningen. Hon läste en text om prostitution. Jag blev väldigt nyfiken och pekade på artikeln.
- Mamma, vad betyder "prostituerad"? frågade jag.
Mamma tittade av skräckblandad förtjusning på mig. "Prostituerade är till för män som har haft otur i kärlek, så att de kan köpa sin kärlek istället", förklarade hon.
Och så funderade jag en stund. "Var pappa olycklig när ni träffades?" frågade jag min mor. "Nej, absolut inte", svarade mamma. "Och jag tror att du också kommer att ha stor tur i kärlek", påpekade hon sedan.
"Äsch mamma. Vi behöver inte bry oss om det. Hittar jag ingen kärlek, kan jag alltid köpa en prostituerad", svarade jag.
Och sakta såg jag hur de andra tågresenärernas blickar riktades emot oss, samtidigt som jag sa detta högt och tydligt. Jag tror aldrig att jag har sett min mamma så generad i hela mitt liv.
Jag var med en italiensk tjej en gång, långt innan jag träffade Sofie. Precis som hon sjönk ner i sängen för att ge mig lite, ja, oral njutning, sa hon ett par fatnastiska ord. "Bongiorno, lo piccolo", föll ur hennes mun, samtidigt som hon såg på mina intima delar.
Jag fylldes snabbt av skam. Jag kände att "lo piccolo" lät som något mycket litet. Något nästintill mikroskopiskt. Jag kände mig otillräcklig. Men så när jag får reda på att "Lo piccolo" egentligen är en maffiaboss, känner jag mig stark. Stor. Manlig. Jag vill lyfta hantlar och sjunga samtidigt. Tralala!
Jag sitter på tåget. Jag sitter mitt bland en familj med tyskt påbrå. Vi börjar prata lite som alltid, jag och mina medresenärer. Bland annat får jag för mig att börja prata med den 5-åriga dottern.
Jag: Vad heter du? Flicka: Jag heter Zzzwenja. Jag: Va? Flicka: Zzzwenja. Jag: Svenna? Flicka: NEJ! Zzzwenja!! Jag: Svälja? Flicka (börjar gråta): NEJ! Buu huuu! Zzzwenja!!
Jag vänder mig till föräldrarna.
Jag: Swenja, är det något tyskt? Mamman: (Tystnad) Jag: Ja, är Swenja ett speciellt tyskt namn? Mamman (tittar osäkert på pappan): Nej, vi valde det namnet für att det zkulle vara zpeziellt zkandinavisk!
Vi för blicken åt varsitt håll och sedan följer en mycket tyst tågresa. Mycket tyst.
Jag kan verkligen förstå det här med att sätta trender - ja fasen alltså!
Jag får en förfrågan om att göra stand up på ett bratparty. Det hela känns väldigt roligt. Jag tycker jättemycket om att uppträda för brats. Brats har en humor som är få förunnad. Man kan verkligen skämta om allt med brats. Framför allt går mycket av mitt Göran Persson-material väldigt bra.
Jag pratar idag med en brat. "Du får skämta om allt - skämta om the total", säger han. "Dina youtubeklipp är verkligen top class - vi vet att du fixar the grej", fortsätter han och så tuggar han lite tuggummi. Vi har en mycket trevlig konversation, jag och denne brat.
Men så förklarar han för mig att jag inte får klä mig hursomhelst, när jag gör entré. "Du får absolut inte ha på dig någon random outfit", påpekar han. "Helst om du klär dig lite smart, trendigt casual".
Smart trendigt casual, alltså. Jag tror jag har hittat en passande outfit. Satt en trend. Barfota med vit fluga.
Jag tror att jag kommer göra succé på denna fest. Jag tror att jag blir riktigt stor på Stureplan. Jag blir nya E-type. Och så kommer jag att sälja alla mina kläder på auktion, som den trendsättare jag är. Liksom. I'm the fucking grej, daaa!
Jag sitter på tåget på väg till ett ståuppgig. Framför mig sitter två unga tjejer. De är i 15-årsåldern båda två och pratar om hur de skaväljatillgymnasiet.
Tjej 1: Jag hittade värsta coola linjen. "Barn och fritid"! Tjej 2: Barn och fritid? Är inte det skittråkigt? Tjej 1: Nej, lägg av! Lyssna bara: "FRITID"! Man är ju ledig ba' typ hela tiden! Tjej 2: (Tystnad) Tjej 1: (Tystnad) Tjej 2: Jag tänkte gå handels. Tjej 1: Men är inte det typ asjobbigt? Tjej 2: Nej, fan. Fatta vad soft! Du får ju shoppa typ hela tiden!
Sofie: Vet du? Jag hittade en ny, jätterolig blogg. Ha ha ha! Jag: Jasså? Jag som trodde att du hade uptäckt min blogg för länge sedan... Sofie: Nej nej. Inte DIN blogg! Tjuvlyssnat, heter den. Jätterolig! Jag: (Tystnad) Sofie: Ha ha ha, den är så rolig. Den är ju lätt roligare än din! Jag (osäkert): Men är inte min rolig då...? (Tystnad) Jag: Jag har ju fått en massa nya besökare... Sofie: Ja gubben. Men knappast lika många som Tjuvlyssnat...
Detta är stort, kära besökare. "Björns Bloggshow" har nu gått och fått ett 10-siffrigt besöksantal. Allt enligt Aftonbladets bloggportal. Jag har passerat bloggare som Fredrik Virtanen, och jag är näst störst av de bloggar som skrivs av "Film, radio & TV-personligheter". Och detta är bara början!
Naturligtvis är detta också något som inte skulle gått utan DIG som läser denna blogg. TUSEN TACK till dig!
Så jag tänkte jag skulle fira denna milstolpe med en kort intervju med mig själv.
Vad är hemligheten med att lyckas med en så bra blogg som "Björns Bloggshow"? - Jag skriver med öppen käke.
Hur känns det att underhålla människor, och få dem att skratta gång på gång? - Det är som att ge någon orgasm. Det går något trögt i början, men när man lär sig, tar man sats allt vad det går och det hela går väldigt smärtfritt och snabbt.
Hur tänker du fira detta? - Jag tänker dansa ända tills midnatt. Det är några minuter kvar. Jag har laddat ner en väldigt bra låt på Napster. "Ingen sommar utan reggae", heter den. Jag tror den kan bli en stor hit.
I helgen ska vi ha ett par mycket romantiska dagar, jag och min vackra Sofie. Jag ser verkligen fram emot helgen. Jag hoppas att Sofie gör det också. Jag har tänkt att vi ska göra allt som nyförälskade par gör. Som att gå på teater, titta på TV och lösa sudoku tillsammans. Och framför allt vill jag blogga.
Jag berättar detta för min älskade Sofie, men hon verkar ytterst tveksam. Jag förstår inte varför. När jag säger att jag ska blogga 3 gånger om dagen, tystnar Sofie. Och jag säger: "Men då kan jag ju blogga när vi tittar på TV".
Men hon skakar på huvudet. Som om det var dumt att jag hellre vill blogga än se en film med henne. Jag vet inte. Kanske verkar det som att jag inte går in för vår kärlek. Men det gör jag. Framför allt går jag starkt in för min kärlek till bloggen.
Så därför har jag några alternativ om hur jag kan lösa detta problem. Vad tror ni?
1. Jag lägger en liten dator under vår säng. Och när min Sofie har somnat, så tar jag upp datorn och spottar en massa inlägg. Och om hon vaknar av mitt hamrande på tangentbordet, säger jag bara: "Oj förlåt, älskling. Jag kollar bara vädret".
2. Jag gömmer en dator på toaletten. Och så går jag dit för en lite längre period några gånger om dagen. När Sofie frågar mig hur jag mår, svarar jag bara: "Jag är lite lös i magen".
3. Jag anlitar Maud Olofssons pressekreterare. Och då får hon blogga i mitt namn. Skriva mina texter. Som om hon vore jag.
Som ni vet är jag invandrare. Jag är polsk medborgare. Jag är skriven i Polen och allt det där. Jag är bara här för att plocka lite bär och snylta lite bidrag. Och det är dagar som denna som jag tänker på mitt gamla hemland Polen. Dagar då det är valdär hemma.
Jag går till det polska konsulatet under eftermiddagen för att rösta i det polska parlamentsvalet. Jag kommer in i salen med valurnorna och möts av en konsul. "Vart ska du?" frågar han argt. "Rösta", svarar jag osäkert. Och så gör han ett stopptecken med sin hand. Som om jag inte var välkommen att rösta. "Det är bara polacker som får rösta", säger han. Och så får jag förklara för honom att jag är polack. Polsk medborgare. Trots att jag heter Björn. Trots att jag är blond. Trots att jag är 1.94 lång. Trots att jag inte har någon mustasch.
Skandal i kändisvärlden! Göra så mot mig? Vad är det för fasoner?
Det finns en lokal radiostation i Helsingborg som heter Favorit 104,7. Det är en väldigt trevlig station. Det är min favoritradiostation, vill jag mena. Jag är bland annat god vän med Robin Calmegård, en av programcheferna på stationen. Därför skulle man kunna säga att jag är god vän med hela Favorit 104,7.
Dessutom är jag stor i Helsingborg. Jag skulle vilja säga att jag är för Helsingborg vad Babben är för Laholm. Jag är till exempel inbokad att underhålla på den förträffliga ståuppscenen på The Tivoli 31:e oktober. Det ska bli roligt.
Men så idag när jag lyssnar på Favorit, hör jag en radioreklam för ståuppkvällarna på The Tivoli. Kanske 10 olika komiker nämns, men inte jag. Jag hör namn som Thomas Pettersson, Robin Paulsson, Henrik Schyffert, men inte Björn Johansson.
Hur har detta gått till? Har The Tivoli bara gett Favorits reklamproducenter ett manus, och har dessa bara läst in texten utan att fråga: "är inte Björn Johansson med, denna snygga, roliga, extravaganta ståuppkomiker"?
Eller ponera något ännu värre. De har frågat detta, men The Tivoli har bara skakat på huvudet. "Nej nej, Björn Johansson är inget namn som drar folk. Henrik Schyffert drar mycket mer publik. Skit i Björn", har de sagt. Och så har de slagit näven i bordet och skrikit: "LÄS SCHYFFERT NU, VA?!"
Vilken jävla grej, det där. Jag drar mycket mer publik än Henrik Schyffert, ska jag be att få tala om. Jämför bara våra läsarantal på våra bloggar. Jag vill mena på att jag har haft fler besökare än Henrik. Speciellt i somras när han hade bloggpaus.
Jag ringer en biljettbokare för att få tag i bokningsnumret till en teaterföreställning jag köpt biljetter till. Jag blir placerad i telefonkö, och det hela verkar väldigt smidigt och snabbt.
Men så börjar de spela pausmusik i luren. De spelar låten "Hang up". "Every little thing that you say or do, I hang up, I hang up on you", hör jag Madonna sjunga. Det är en mycket lustig känsla på alla sätt och vis. Och så tonas Madonna ner. Och jag hör hur de lägger på "Alone" av Anders Johansson.
Jag sitter på pendeltåget och åker. På sätet framför mig sitter en medelålders dam. Hon lyssnar på radio i små hörlurar och bredvid henne sitter en kille i 14-årsåldern. När han pratar har han så sköna målbrottskluck i rösten.
Mamman: Vet du vad? Nobelsfredspris går till Al Gore! Pojken: "Går till Al går"? Du kan ju inte ba säga "går" två gånger! Du kan ju inte säga att det går till Al och sen ba säga "går" igen! Faaan! Kan du inte svenska, morsan? Mamman: (Tystnad) Pojken: (Tystnad) Mamman: Nej, alltså gubben, nobelpriset GÅR till Al GÅR. Pojken: Meh. Vafan. Det är ju som att säga "jag åker till pappa åker".
Mamman (efter 10 sekunder): Ja, och jag ser att du brås på din far också...
Hörni, det finns en kvinna som heter Doreen Månsson på fyran. Jag gillar Doreen, det måste jag säga. Hon är en mycket briljant kvinna. Framför allt slås jag av hur allmänbildad och hur duktig på geografi hon är. Som till exempel nyss när jag såg en intervju som Doreen hade gjort med Idol-Gathania...
Doreen: Gathania! Riktigt snyggt namn, vart kommer det ifrån? Gathania: Dominica! Doreen: Dominikanska republiken? Gathania: Nej, Dominica. Doreen: Vadå Dominica? Gathania: Det finns en ö som heter Dominica... Doreen: Jaha, och det är inte Dominikanska republiken? Gathania: Nej, Dominica.
Jag kommer precis hem efter ett första besök hos min allergiläkare. Det hela är väldigt roligt. Behandlingsmetoden som sådan går ut på att man har på sig en platta av metall på bröstet och två kulor av stål i handen. Genom dessa strålas sedan elektriska frekevenser genom kroppen så att allergin leds bort.
Detta är såklart inte det första man tänker när man ser den elektriska apparaturen i behandlingsrummet. Det första man tänker är att man ska få testa på en variant av elektriska stolen.
Men så är det hela en mycket trevlig procedur och min läkare är en mycket snäll man.
Jag: Kommer jag att dö? Läkare: Ha ha ha. Nej då. Inte alls. Jag: Kommer jag få en stöt? Läkare: Nej, det ska inte kännas någonting. Jag: Kommer jag bli fylld av elektricitet, så att mina händer kommer att stickas när jag tar någon i hand? Läkare: Nej, inte alls. Jag: Och viktigast av allt: kommer mitt hår att resa sig och stå ut åt alla håll?
Jag snubblar över en artikel i tidningen om att det har blivit en trend att rika föräldrar i Täby och Djursholm hyr väktare till deras ungdomars fester. Är inte det väldigt roligt? Hur ser detta ut? Kollar de legitimation på 14-åringarna? Släpper de in alla? Gör de som man gör på Spybar, fast privat?
Tänk dig. En färgad kille kommer in.
Vakt: Jaha, och vart ska du då? Färgad kille: In! Det är ju fest! Vakt: Apapap. Jag skulle inte tro det, va... Vi fyllde precis invandrarkvoten i vardagsrummet. Det var en finsk unge som fick komma in. Färgad kille: Vad keff. Vad orättvist! Vakt: Jo du vet. Fast vi kanske kan sätta dig i köket? Gå in genom köksingången, prata med vakten där.
Eller ännu bättre. Föräldrarna kommer in.
Vakt: Apapap. Ni ska ingenstans! Pappan: Vadå ingenstans?! Vakt: Vi har fått strikta order från vår beställare att inte släppa in några misstänksamt mycket äldre personer. Tyvärr, du kommer inte in. Pappan: Men det är ju mitt hus! Min tonåring! Vakt: Och? Det ska ju vara lika för alla!
Detta är mycket festligt. För ett tag sedan skrev jag om att jag hade förbeställt 360 kanelbullar i Tomas Brolins namn till kanelbullens dag. Idag hör en skvallertidning av sig. Journalisten är en ung kvinna, hon pratar östermalms-stockholmska och det hela låter väldigt... Tja... Östermalmsstockholmskt...
Skvallertjej: Stämmer det att du har en öppen konflikt med Tomas Brolin? Jag: Ha ha. En öppen konflikt? Skvallertjej: Vi har fått reda på av källor att du har beställt 360 kanelbullar i Tomas Brolins namn. Stämmer detta? Jag: Ha ha ha. Javisst! Som en vänskapsgest. Jag skulle aldrig vilja vara i konflikt med Tomas... Skvallertjej: (Tystnad) Jag: Tänk dig. Först bli jagad, sedan bli tacklad, och mosad. Och till råga på allt, bli utskrattad i en låt gjord av Dr Alban. Skvallertjej: (Tystnad) Jag: Och framför allt. Inte kunna komma in på Spybar eller någon annan krog på Stureplan!
Skvallertjej: Ja. Asså! GUD vad tråkigt! Usch, det skulle jag inte vilja. Jag: Nej. Ha ha ha. Skvallertjej: Så du dementerar detta alltså? Jag: Javisst. Du vill inte ha några bullar? Skvallertjej: Tack, det är bra så.
Bra så. Annars kanske jag skulle vara i öppen konflikt med denna kvinna också. Tänk er bara denna kvinna efter 360 kanelbullar, några drinkar på Spybar och mensvärk. Hon skulle ju kunna börja på Nattliv i TV4+ direkt!
En sak som kan göra mig riktigt förbannad är medelålders människor som försöker vara roliga genom att plötsligt byta dialekt till göteborgska. De säger ett ord, kanske "tjata". Men så vill de vara roliga. De vill skoja till det. Så de säger "tjöööta".
Eller ännu bättre. De ska säga kyssa, men ordet "kyssa" är för tråkigt, tycker de. Så de lättar upp stämningen med att säga "kössa" (som i SvD idag). Och varje gång när de har sagt det här roliga, fyndiga, käcka, på göteborgska, säger de "FÄSKEKÖRKAA" och så böjer de sig bakåt och skrattar.
En annan sak dessa människor har en tendens att göra, är att kalla deras föräldrar för "päron". Det är käckt, tycker de. Fyndigt. De säger inte föräldrar, eller "mamma och pappa". Nej, de säger "pääron" med göteborgska diftoner. Och så blinkar de lite med ögat, så som man flörtade på 60-talet. "Nu har jag jävlarimej satt det i kröössett", tänker de för sig själva på göteborgska, ler självgott och utbrister i ett "FÄSKEKÖRKAA".
Nu är inte mina päron på detta viset. Det är jag väldigt glad över. Men så kan min polska mamma även komma med sina egna uttryck. Varje gång hon till exempel ska säga ordet "äta", så säger hon "smaska". Det är väldigt roligt, det hela.
Min flickvän Sofie var hemma hos mina päron i helgen. Mitt i maten vänder sig min mamma till Sofie. - Smakar det gott? Jag ser att du smaskar på!
Och Sofie tittar konstigt på mig. "Hörs det verkligen att jag äter", kan jag se att hon tänker. Och jag skojar till det lite. "Jo morsan, du ser att hon smäskar påå, va? Hon tycker det är GÖTT!" säger jag på göteborgska. Och så skrattar jag för mig själv. "FÄSKEKÖRKAA", säger jag och Sofie skäms lite.
När jag snusade för första gången - ja jävlar vad kul!
Jag har ju berättat om när jag rökte cigaretter och gräs första gången. Idag tänkte jag skulle berätta om när jag snusade för första gången. Det hela är en mycket pinsam historia. Jag gick i åttan och jag hade en kompis som snusade. Samuel hette han. Han var den enda som snusade i klassen. Vi killar tyckte det var väldigt coolt, det där. Jag fick en prilla av honom en gång. Det var på rasten före hemkunskapen. Jag satte prillan under läppen och tryckte med överläppen på prillan. Och så visade jag alla att jag hade snus under läppen. Jag minns att jag tyckte det hela var mycket tufft.
Efter 5 minuter började jag känna hur det snurrade i huvudet. Jag satt på hemkunskapslektionen och skulle fram till katedern och hålla föredrag om hur man bakade en omelett. Och nästa sak jag kommer ihåg när jag har vinglat mig fram till katedern är att jag tappar balansen. Jag ramlar rakt ner på min hemkunskapslärare. "Mår du bra?", frågar hon. "Javisst, jag har bara sprungit runt i en cirkel på gympan och blivit lite yr", svarar jag. "Det måste vara en långvarig yrsel, säger min hemkunskapsfröken. - "Gympan är ju på måndagar och idag är det fredag".
Och jag hör hur hela klassen skrattar. Sedan dess har jag aldrig snusat något mer.
Detta är väldigt roligt, kära vänner. Jag svänger förbi ett café och får reda på att det är kanelbullens dag idag. Vid kassan på cafét finns små lappar som den här, där man kan beställa kanelbullar för avhämtning idag. Detta är mycket roligt, tycker jag. Så jag tar en lapp och fyller i. Hihi. Jag ser det framför mig hur cafét ringer till TomasBrolin.
Konditor: Jaha, Tomas Brolin. Du hade beställt 360 kanelbullar från oss? Tomas: (Tystnad) Konditor: Det är bara att komma och hämta. Tomas: 360 kanelbullar, det orkar jag inte? Konditor: Jo, det tror jag allt. Tomas: Nej, jag är ju inte tjock. Lite rund, bara. Konditor: Okej, men nu har vi gjort 360 kanelbullar till dig, så det är bara att komma och hämta. Tomas: Suck. Vart ligger cafét då? I Stockholm? Konditor: Nej nej, för fan. I Helsingborg. Kan vara en trevlig promenad. Bra för magen.
Jag pratar med en tjockis som vill ta spårvagnen till Danmark
Jag går till tågstationen i Halmstad. Precis utanför centralen, kommer det fram en man till mig. Han är kanske i 45-årsåldern, skallig och fet. "Det är du som är Björn, va?", säger han. Och jag tittar lite konstigt på människan och sedan svarar jag med ett ja. Jag ser i mannens ögon hur han plötsligt blir lite irriterad. Han tar ett hysteriskt djupt andetag.
- Jag tycker du är så.. dålig, säger han. "Du är som en jävla apa. Dina texter är usla, vet du det? Speciellt det du skriver om Lars Danielsson, Jan Björklund och tjockisar. Jag förstår inte hur du kan ha en flickvän!" fortsätter han och så viftar han hysteriskt med händerna som Idol-Daniel i "Grace Kelly".
- Hur är det själv med relationslivet? frågar jag. Och så blir det tyst en liten stund. - Jag är singel. Jag har aldrig haft en flickvän, svarar han. Och så blir han sur igen.
- Men om du är så bra som du påstår att du är, hjälp mig med en sak! säger han. "Jag gick ut ur spårvagnen nu, men jag hittar inte båtarna till Helsingör! Vart är Knutpunkten?"
Han är alltså i Halmstad och frågar efter vägen till Knutpunkten i Helsingborg. Han är alltså i fel stad. Och så kallar han tåget får spårvagn. Ha ha ha, det är bara så roligt. Detta är ett gyllene tillfälle att skoja till det lite och hämnas, tänker jag. - Ta denna vägen söderut och gå ett par kilometer så kommer du fram, säger jag och pekar på en liten gata.
Och han börjar gå. Jag misstänker att han kommer att gå länge. Kanske träffar han kärleken på vägen?
Nej, hörni. Det är inte många gånger jag brukar skriva att någon är grym här på bloggen, mer än jag själv. Men Nicklas, som jag har varit ståuppmentor för, var riktigt grym idag. Han var en stjärna. Jag skulle vilja säga att han var mycket bättre än jag själv när jag började. Men så är JAG ju också hans mentor.
Att göra stand up comedy för första gången är som att ha sex för första gången, ska jag be att få tala om. Man är väldigt nervös, man träffar kanske fel i början, men sedan går det hela väldigt fort.
Jag skulle vilja säga att Niklas bjöd på en riktig skrattorgasm idag.
Jag ska ner till Lund ikväll för att titta på min gode vän Nicklas Perslow från SVT som ska göra sin ståupp-debut. Jag tror det kan gå riktigt bra för honom. Han kommer att skämta om ålder, skolor och dagisfröknar. Men så kan jag ändå vara lite nervös inför ikväll, för min egen skull. Jag har varit lite av en mentor för Nicklas. Jag får lite kalla kårar av att lära någon vara rolig.
Jag gjorde en intervju för P3 för någon månad sedan. Programmet gick tydligen ut på att jag skulle lära två ungdomar att vara roliga. Det var sådana typiska ungdomar som svenska arbetsgivare är rädda för. Den ena var en tjej med stubbat hår och piercade ögonlock. Hon var homosexuell, kommunist och snusade grovportionssnus. Den andra var en ändå rätt trevlig rödhårig, tystlåten kille med talfel. Eller ja, talfel och talfel. Han pratade halländska.
Vi satte oss hursomhelst ned vid ett bord och jag skulle ha en workshop. De satt tysta med armarna i kors. "Jag trodde du var rolig", sa de lite surt till mig och vi kom ingen vart. Till slut gav jag upp. "Ni får lösa det här själva, men våga inte skada min image genom att dra någon annan komikers skämt eller dra ordvitsar", sa jag surt. Och så gick jag ut.
Nästa sak jag hör är att de spelar in deras manus. Det är bara ordvitsar. "Kommer du hem till mig ikväll?". "Javisst, det tror jag, och jag vet det, för jag har tro rätts syndrom". "Hittar du då?". "Javisst, jag har gå rätts syndrom". Och så vidare.
Om Nicklas missköter sig idag och drar ordvitsar kommer jag få Bronetts syndrom. Jag kommer skrika "STÖRSTA MÖJLIGA TYSSSTNAD" och bua av honom från scen.
Jag läser i tidningen om en undersökning man har gjort med folk om hur de definierar otrohet. Det är väldigt intressant, det där. Många jag har pratat med anser att man har varit otrogen när man bara tänker och fantiserar om någon. Andra tycker att det är okej bara det stannar vid en avsugning. Jag är väl beredd att lägga mig nånstans mitt emellan. Nånstans vid en puss på kinden.
Detta är mina två favorittjejer, min flickvän Sofie och Carolina Gynning. Jag skulle aldrig vara otrogen mot Sofie. Hon är bara för fin och älskvärd för det.
Men jag skulle gärna pussa Carolina på kinden. Och damn, vad jag skulle använt tungan.
Jag gav de kyrkliga bristande respekt, kan man väl säga
Apropå det här med munkarochnunnor. Jag är döpt katolik. Min polska mamma är katolik, och jag är döpt i en kyrka i Warszawa. Det är inte så annorlunda egentligen. De enda plikterna man har när man är katolik är att man måste gå till kyrkan varje söndag och bikta sig minst varje år. Gör man nte detta, syndar man. Jag brukar nästan aldrig gå till kyrkan och det var 7 år sedan jag biktade mig senast. 7 år var mycket länge sedan. Jag hade inte ens börjat onanera, vill jag minnas.
Men så en dag som denna, tänker jag att jag vill rentvå mitt samvete. Jag går till den katolska kyrkan och träffar en munk, eller präst. "Kom, låt oss gå in i konfessionalen", säger han på typsik polsk brytning. Han är alltså också polack.
"Hur har du syndat, min son?" frågar han. Och jag berättar bland annat hur jag har struntat i att gå till kyrkan. "Herren förlåter dina synder, min son", säger han. Och varje gång jag bekänner något säger han "min son". Och varje gång har han samma tonfall som om det var något han hade övat in. Som om "min son" var en replik ur en ståupp-rutin som han hade kört sedan 1985.
Det hela blir mycket plastigt och konstigt, tycker jag. Så jag får för mig att skoja till det lite. "Förlåt mig, fader, för att jag repade din bil", säger jag på skämt.
Jag ser hur chockad han blir. Han blir liksom ursinnig. Som om det kokade i honom. "BE OM URSÄKT", ryter han. "Det gjorde jag ju precis", säger jag. Och vi båda börjar att skratta, som om han förstod att jag skämtade. "Detta var nog den enda bikten jag har skrattat på", svarar han och tackar. Och vi går ut ur kyrkan och småpratar hela vägen till prästens bil. När vi kommer fram till hans blåa BMW, skriker han till.
- VAD FAAN, NÅGON HAR REPAT MIN BIL!! DU SKOJADE ALLTSÅ INTE!?? - Nej nej, jag svär. Jag lovar. Jag har inte repat din bil, säger jag.
Och så blir det en sådär lustig stämning igen. Jag ska aldrig skämta i biktstolen mer.
Sofie: Björn! Jag köpte en present till dig i helgen. Jag: Nej men oj. Tack, gumman. Sofie: Visst är den fin? Jag: Javisst. Jättefin.
Sofie: Men du får inte döpa den! Jag: Okej? Sofie: För jag har redan döpt den! Den är döpt efter en jättesöt och charmig kille! Jag: Åh. Vad gullig du är som har döpt den till Björn!
Sofie: Nej nej, för guds skull. Alex heter den. Jag: (Tystnad) Sofie: Ja, efter Alex. Söt, fluffig och gosig.
Min flickvän Sofie kommer hem väldigt glad idag. Hon har varit på liten resa i helgen, kan man säga. "Du ska bara veta vilken trevlig kille jag träffade", säger hon. Och jag tittar lite misstänksamt på henne. "Han var så rolig och trevlig och snygg", fortsätter hon. "Han skriver också blogg, han har fler besökare än du"...
"Jo, eller hur" svarar jag. Och så börjar jag skratta. "HA HA HA" och så böjer jag huvudet bakåt och dunkar armen i knät. "Nej, jag skojar inte", svarar Sofie. "Han var så gullig. Vi hade så trevligt. Jag blev nästan lite kär. Alex heter han. Jag har tagit bild på honom", fortsätter hon..
Och så smeker hon mig på kinden. "Du vet väl att jag älskar dig?", säger hon. "Javisst, älskling, jag älskar dig med", svarar jag. Nästa vecka är det jag som spenderar helgen med Katrin", tänker jag. Jag ler lite inombords. Och så kysser vi varann. Vi har det bra, jag och Sofie. Det måste jag säga.
Att vara prostituerad är nästan som att sjunga sopran
Jag surfar igenom bloggen och läser de senaste texterna jag har skrivit. Och jag slås av hur mycket jag har skrivit om porr, om sex, om dejting, gamla kärlekar, ollningar, holländska prostituerade. Och så blir jag lite sur på mig själv att jag fläckar ner min image sådär. "Nej, nej, nej, fan, fan, fan, helvete, skit också", säger jag för mig själv och så slår jag mig själv i huvudet. "Folk får inte tro att jag verkligen är sexuellt frustrerad", tänker jag.
Men så kommer jag likförbannat på en gammal sak från min barndom. Jag kommer ihåg det som igår. Jag gick kanske i fyran, och så hade jag sett en reklamkampanj i tidningen mot prostitution. Vi hade en sångerska på besök hemma hos oss vid den tidpunkten. Hon var sopran. "Vad är prostitution", frågade jag henne när hon satt vid frukostbordet och jag läste uppslaget. Och hon satte morgonsmörgåsen i halsen.
Sopranen: Prostitution, det är när kvinnor jobbar väldigt kvinnligt... Jag: Hur då? Sopranen: Du förstår. Deras jobb är att använda deras kvinnlighet... (Tystnad) Jag: Jaha, som du alltså!
Apropå det här med dejting och att olla saker och sådär. Jag kommer ihåg sist jag var ute och köpte kondomer. Det var i somras, innan jag blev tillsammans med min flickvän. Jag hade träffat en jättesöt tjej och en kväll blev jag bjuden till henne. Det skulle vara väldigt hett, det hela, hade jag fått för mig. "Nu får jag äntligen till det", sa jag för mig själv och gick till Pressbyrån.
Jag: Jag skulle vilja ha ett paket kondomer.. Pressbyrån-gubbe ca 60 år och göteborgare (pekar på ett paket Profil): Ska det vara ett par sådana här eller? Jag: Nej, tack. Har du några... eh... lite större? Pressbyrån-gubbe: Vet ej, aldrig behövt... Men Mixpack? Jag: Det blir nog bra. Pressbyrån-gubbe: 89 kronor, tack! Jag: 89 kronor!!!???
Pressbyrån-gubbe: Det har blivit dyrt att knulla, vettu! Jag: Ja, verkligen... Pressbyrån-gubbe: Jag har slutat för längesen...
Jag tackar honom. "Ingen orsak, vettu", svarar han på göteborgska och jag går ut ur butiken. Och här ligger paketet fortfarande. I min sommarväska. Fortfarande lika oöppnat som då.
Jag läser om en präst som har anklagats för att ha ollat en kvinnlig prästkandidats saker. Ha ha ha, det där är bara så roligt, det där. Han ska ha ollat datorn, lådorna, stolen och taket.. Och efter det ska han ha hängt upp en lapp där det stod "ollad" på allt han hade fläckat ner.
Och nu riskerar han att fällas för sexuellt ofredande. Är inte detta en fängelsevistelse man skulle vilja vara med på? När han står där i duschen och pratar med alla andra interner..
Präst: Jaha, Jackie.. Vad sitter du inne för? Intern: Nä, jag knivade ner ett par snutar. De var efter oss hela vägen, alltså. Vad sitter du inne för då, Helge?
Präst: Äsch. Jag ollade en låda i Sakristian. Och så satte jag upp en lapp där jag skrev att jag hade ollat lådan. Intern: (Tystnad) Präst: Aha, just det. Jag ollade taket också! Eh.. He he... Intern: (Tystnad) Präst: Nej, hördu. Vart tog tvålen vägen? Nej men oj, den är på golvet... Vad lustigt.. He he.. Ska jag...
Jag läser en intervju i tidningen om Idol-Kishti. Hon talar ut om sin karriär... Sitt liv. Och så får jag veta att Kishti är singel. Just nu är hon alltså i en fas där hon dejtar män. Är inte det väldigt intressant? Hur tror ni en dejt med Kishti går till?
Går hon till en restaurang, beställer god mat, och sedan när de har ätit färdigt, tittar hon djupt i killens ögon.
- Hördu, jag ska säga precis vad jag tycker. Jag tycker du är snygg. Du är charmig.. Men jag är rädd att du inte har kommit ut ur pojkrummet än...
Ledsen, men du talade inte rakt in i mitt hjärta. Det här var inget halleluja moment. Du går inte vidare till sovrummet... Bye Bye!
Och killen går sakta ut mot dörren, kastar stolar omkring sig och skriker "JAG PISSAR PÅ DIG!!! DET HÄR ÄR INTE DET SISTA DU SER AV MIG! JAG KOMMER ATT KOMMA TILLBAKA!"...
Hörni, det finns tillfällen då man som ståuppkomiker känner att man inte har en bra dag på jobbet. Jag var och uppträdde i Lund häromdagen. Det blev en bra kväll allt som allt, måste jag säga, trots att jag lät som jag gjorde. Jag var hes. Jag hade fått nån sorts stämbandsinflammation och lät som en blandning mellan Yoda i Star Wars och Bengt Magnusson... Jag var inte så vass, men jag var rätt okej. Och publiken var rätt okej. Ha ha ha. Publiken, ja.
Efter giget kommer det fram en man till mig... - "Vad rolig du var! Synd bara att du lät som en Iransk kärnvapensexplosion", säger han, flörtar med ögat och ger mig tummen upp... "Tack, jag ska tänka på det till nästa gång", svarar jag. Och så går jag backstage och slår upp dörren till min loge. Och så hostar jag lite. Som en missil.
Jag går till skivbutiken idag för att köpa nya plattan med Paul Potts. Han sjunger bra. Det är en perfekt present till lilla mamma, tänker jag, och går fram till killen i kassan.
Jag: Har du det nya albumet med Pål Pott?...
Skivbutikskillen (efter någon sekund): Nej, men jag har nya singeln med Adolf Hitler!
Det är många som har frågat mig hur jag och Sofie träffades, hur länge vi har känt varann och hela den grejen. Det hade jag tänkt att berätta. Men så slår det mig hur fantastiskt det är att jag har ett förhållande. Det är en bedrift. Något mycket fantastiskt.
Jag kommer ihåg när jag fortfarande gick på lågstadiet. Jag hade precis gjort slut med Cornelia. Det var inte så konstigt, det där. Det var bara att vägra att följa med in på toaletten.
Men så fick vi en ny flicka i klassen. Emma hette hon. När hon kom in i rummet blev jag kär direkt. Hon var brunett. Väldigt söt. På den tiden blev jag också kär i alla tjejer jag såg i första ögonkastet. Jag hade kanske 7-8 tjejer som jag gick runt och tänkte på. Jag blev kär i tjejer jag aldrig hade pratat med också. Till exempel en tjej jag hade spanat in på bussen. Hon hade en skolväska som såg ut som snigel i Björnes magasin. Det tyckte jag var sött. Henne gick jag och tänkte på, bland massa andra.
Och en kväll hade jag bjudit hem Emma och vi hade låst in oss i en garderob för att mysa lite. Vi pussades lite och sen frågade Emma lite fyndigt "vem är du kär i, Björn?", mest för att jag skulle svara "Emma". Att det var henne jag var kär i. Men det fattade jag ju inte. Så där satt jag framför henne, helt ärlig, och rabblade glatt upp alla jag var kär i...
- Jasmina, Annika, Carro, Jenny, Niko... Och så du... - VVVVAAAAAAAAA!!!!!????? - Ja just det. Och så hon med Snigel-väskan på bussen!
Konversation på Kristallen-galan mellan Filip och Linda Hammar
Linda: Wowowowowowhoooo Brorsan! Jag vann! Wohooo! Fredrik: Jag såg det. Linda: Weee he heeey! Jag vann! Fredrik: Jag vet... Linda: Fattar du? Jag vann!!! Wohooo! Fredrik: Mmm... Linda: Och det gjorde inte du! Wee weee! Fredrik: Det var ju verkligen roligt för dig, syrran. Verkligen. Linda: Ja, eller hur? Wohoooo! Mamma kommer bli så glad! Fredrik: Pfft. Jag har alltid varit mammas favorit. Dessutom har jag snyggare slips än du. Sådetså.
Jag går till Elgiganten för att köpa en ny walkman-radio. Jag tittar igenom butiken, men hittar inte några walkman-radios någonstans. Men så får jag syn på en säljare i vit skjorta. Han står mitt bland alla TV-apparater och tittar på TV4. Fyran har precis visat matchen mellan Sverige och Nordkorea. Sverige vinner, men ändå går Nordkorea vidare till kvartsfinal. Och där står säljaren, tittar förskräckt in i TV'n, kliar sig på huvudet och suckar.
Jag: Ursäkta, kan du hjälpa mig med en grej? Säljare: Javisst. Jag blev bara så tagen av fiaskot. Jag: Fiaskot? Spelade de dåligt? Säljare: Mycket dåligt. Men det är Lagerbäcks fel. Han borde ha satt in Källström istället för Anders Svensson... Jag: (Tystnad) Säljare: Ja, och den där Zlatan är ju helt överskattad... Jag: BWWHAHAHAHAHA! Säljare (efter nåra sekunders tystnad): Eh... vad är det som är så kul? Jag: Det var ju DAMFOTBOLL! Säljare: (Tystnad) Jag: Damfotboll, hahaha! Säljare: Oj... Jag: Jag håller med dig. Man borde satt in Källström, hahaha!
Klockan 9 på morgonen idag ringer telefonen. Det är ett okänt nummer. "Åh nej, en till tjuvringare", säger jag för mig själv och suckar. Och så förställer jag min röst, som jag brukar för att skoja med mina tjuvringare. Denna gången bestämmer jag mig för att imitera Göran Persson.
Jag (som Göran): Ja, hallå? Det är Godsherre Persson.. Kille: God morgon. Jag heter Patrik och ringer från Demoskop. Vi ringer runt till folk och stämmer av opnionen för de olika partierna i riksdagen... Jag (som Göran): Och då ringde ni till mig...? Kille: Ja, eh. Hehe. Just det... Jag undrar vilket parti du skulle röstat på i riksdagsvalet om det vore val idag? Jag (som Göran): Jag skulle röstat rött. För socialdemokratin. För bättre bidragspolitik. Det skulle väl du också?
Kille: Eh... Jo.. Naturligtvis... En földfråga. Vad anser du om statsminister Fredrik Reinfeldt? Jag (som Göran): Bitvis kan Fredrik vara en väldigt klok man. Men så vill han att arbetslösheten ska vara lika stor som hans frisyr. Det är inte bra för socialdemokratin. Suck.
Kille: Hehe.. Och sist ut. Vilken av riksdagens partiledare har du mest förtroende för? Jag (som Göran): Jan Björklund. Han har stort glapp mellan sina framtänder. Jag anser att stora fysiska drag är väldigt förtroendeingivande. Som till exempel stora glasögon. Och tja... Varför inte stora magar?
Kille (fnissandes): Okej, detta var nog allt jag ville. Tack för detta samtal. Jag undrar om du är intresserad av att delta i fler undersökningar över nätet? Vill du ge oss en mailadress? Jag (som Göran): Javisst. anitras_lilla_toyboy_49@riksdagskansliet.com
Komiker bokades till Mejeri - gjorde stand up för 500 kor
Telefonen ringer. Jag får ett samtal från min kompis Mats.
Mats: Du ska till Mejeriet, såg jag! Jag: (Tystnad) Mats: Ja, Mejeriet i Lund! Du skulle göra stand up där! Jag: Öööh? Ska jag uppträda på ett mejeri i Lund?
Jag böjer mig till min kalender och bläddrar. Jag letar hysteriskt bland alla datum. Jag söker efter firmagig på alla möjliga mejerier jag känner till.
Jag: Jag har inget firmagig på varken Arla eller Skånemejerier? Mats: Nej, men Mejeriet! Jag: Vilket jävla mejeri är det du snackar om? Finns det fler mejerier än Arla och Skånemejerier? Mats: Nej! Klubben Mejeriet i Lund! Du skauppträda där. Det står så på Mejeriets hemsida. Jag (förvånad): Är det sant? Jaha.. Vad kul!...
Här har jag alltså blivit inbokad på ett gig utan att veta om det. Det är väldigt roligt, det här. Jag kan inte hålla reda på mina gig något mer. Jag behöver en agent. En riktig agent.
En kille som har en sida om stand up tipsade mig om att jag kanske skulle ha en "hemlig agent" som inte behövde ta äran från mig. Det skaffade jag också. Men det har inte gått så bra, det där. Varenda dag har jag undrat när hon förstår att det är MIG hon jobbar för...
Ica-Stig diskades av På Spåret - läste upp veckans kortvaror i direktsändning
Jag läser här i tidningen om att Ica-Stig inte får vara med i På spåret. SVT tycker tydligen att det är otillbörligt gynnande att låta honom sitta med i panelen. Det ska tydligen vara otillbörligt gynnande att Ica-Stig sitter och gissar städer i ett program. Hur har de kommit fram till det?
Var det så att de spelade in ett pilotavsnitt, och mitt under programmet när Ica-Stig skulle gissa vilken stad tåget åkte till, så började han rabbla upp veckans kortvaror?
Ingvar Oldsberg: Vi är alltså på väg till Pizzans förlovade stad.... ICA-stig (avbryter): Åh, under veckan får ni två pizzor till priset av en om ni är medlemmar, bara 29:90... Ingvar Oldsberg: Ja... Den berömda osten Mascarpone kommer också från denna stad... ICA-stig (avbryter igen): Mascarpone, denna ljuvliga ost. Smakar bra till speciellt ryggbiffar, som vår nyanställde kock skulle ha sagt. 200 gram mascarpone som veckans korterbjudande tillsammans med Lidbergs ryggbiff... Ingvar Oldsberg: Vi är alltså på väg till en stad med stor antik handelskultur... ICA-stig: Åh, nu vet jag. Är det ICA Maxi i Löddeköpinge?
Dansk busschaufför körde spårvagn på asfalt och golvade en Stockholmare från Skåne
Jag var i Landskrona och uppträdde häromdagen. Jag har aldrig tidigare varit i Landskorna, kära besökare. Aldrig. Det första som möter mig när jag kliver ur tåget på Landskrona Central, är att centralen ligger UTANFÖR STAN! Stället är helt öde. Det enda man ser från centralen är en ICA Maxi-butik. "Detta är inte möjligt, detta kan inte vara Landskrona", säger jag för mig själv och ringer min bokare.
Men tydligen är det så det ska vara, här i Landskrona. Man får ta bussen in till stan från centralen. Jag går in i en grön liten buss som ser ut som en spårvagn. Den körs av en äldre herre som är från Danmark.
Jag: Kör du förbi Slottsparken? Chaffis: Ja ja, før fand! Jag: Vad bra! När kommer du dit? Chaffis: Ved ikke... 20 minuder, måske 40 minuder. Jeg tar det soft! Jag: Men vafan? Vet du inte när du kommer dit. Jag har bråttom till mitt gig! Chaffis: Gig? Ska du spele? Jag: Jag är komiker. Chaffis: Ja! Ja! Det er du! Visst er du fra Stockholm? Jag: Nej, jag är från Malmö från början. Chaffis: Ja, men du har bott i Stockholm? Eller hur? Erkänn nu! Du er fra Stockholm, din joker! Jag: Jaja, okej jag är från Stockholm. Jag erkänner. Chaffis: Ja, jag hvisste det! Du er fra STOCKHOLM! Jeg har lest om daj i Metro! Du er kul för att vare fra Stockholm! Men jeg trodde ikke du var så lång!
Han ställer sig upp, och börjar jämföra sin egen längd med min. Titta vad mycket längre du är än jag, gestikulerar han med händerna. Själv är han ungefär 1.50.
"Jag trodde inte heller att du var så här lång", svarar jag och skrattar. Och så börjar han köra mot Slottsparken i den där lilla bussen som ser ut som en spårvagn fast går på asfalt. Och jag sätter mig på den där sitttplatsen till höger om honom där alla pensionärer brukar sitta. "Det här är ju roligare än tunnelbanan hemma i Stockholm", säger jag och han skrattar.
Pavarotti - en stor lyxighet på många sätt och vis
Jag sitter på tåget. Bakom mig hör jag denna lilla konversation mellan två. Tja, vad ska man säga... Lite lätt bakfulla killar i yngre vuxenåldern.
- Pavarottibegravsidag... - Hur fan kan man begrava en bil? - En bil? - Ja, är inte det en sån som vår kompis Micke kör. En Pavarotti. Nercabbad italiensk lxbil för Brats...? - Öh... Tänker du på Lamborghini? - Oj. Lamborghini, ja. Så kanske den hette.
- Hahahahaha! Ditt dumhuve. Pavarotti är en sångare. Vet du vad "Getz" är? - Eh... Också en sångare?
- Nej, det var märket på bilen du körde innan du blev av med körkortet!
Jag sitter på tåget mellan Helsingborg och Halmstad. Bredvid mig sitter 2 killar i 15-årsåldern. De pratar stockholmska och läser om dagens landskamp i sportbilagan i Expressen.
Kille 1: Zlatan är med i Sveriges startelva ikväll! Kille 2: Va? Det går ju inte! Han är väl inte från Sverige! Kille 1: Öh? Det är han ju visst! Kille 2: Nej, han är från Rosengård, Malmö, och det ligger i Skåne! Kille 1: Men Skåne tillhör ju Sverige...
Kille 2: Va? Gör det? Ojdå, jag trodde det hörde till Danmark.
Jag går till frisören för att boka klipptid. Jag ställer mig i kö till kassan, och rätt vad det är, får jag syn på en kvinna med ett litet barn, en pojke på kanske 2 år, som precis sätter sig för att klippa sig.
Frisörskan böjer sig ner till pojken...
Frisörska: Hur klipper vi nu? Mamman (bakifrån): Korta gärna av det lite, gör en liten kortklippt frisyr. Skulle nog bli pojkigt och fint. Frisörskan: Ska vi färga håret också? Mamman: (Tystnad) Frisörskan: Jag sa... Ska vi färga håret också? Mamman: Hahahaha! Du förstår väl att vi inte ska färga håret. Han är ju bara 2 år!
Frisörskan (efter 10 sek): Jaha, oj. Det blev kanske lite märkligt..
Jag var i Holland en gång. Jag var 16 år. Jag kommer ihåg hur coolt jag tyckte det var i Holland. De visade porr på TV-kanalerna. Det var mycket spännande för mig. Jag hade varken sett porr eller en naken kvinna innan. Jag var nämligen väldigt tjock på den tiden.
Det första jag gör när jag kommer in i hotellrummet är att lokalisera TV'n. Den står på en byrå, och framför byrån finns ett fint glasbord i prisklassen 2-3 000 kronor.
"Hörni gabbar, nu rattar jag in brudarna", skriker jag. Jag sätter mig på bordet och börjar zappa på TV'n. Rätt vad det är, hittar jag porrkanalen. "Halleluja, jag hittade den, yippeee", skriker jag jätteglad och börjar studsa upp och ner på bordet.
Precis som jag gör detta, bryts bordet i två bitar. "Krassch", säger det i rummet, och nästa sak jag kommer ihåg är att jag ligger på golvet med en massa glassplitter runt om mig. Detta är mycket pinsamt.
Jag går ner till receptionen...
Jag: Ehemm, I krasched the glass table in the room... Receptionist (skrattnades): No, really? Were you zapping on the TV? Jag: Eh, yes. I was trying to check the... eh... väderprognos... Receptionist: The weather, ha ha ha! Jag (skäms): How much must I pay? Receptionist (skrattnades): Oh nothing, son. Nothing. It's okay.
Jag går därifrån, mycket skamsen. När jag kommer in i rummet, står TV'n på, det visas porr. Vi tittar en stund. Och rätt vad det är, bryts porrfilmen. Istället börjar det rulla en film om holländsk osttillverkning.
Utanför dörren till vårt rum, hör jag hotellreceptionisten. "Welcome to Holland", säger hon högt och asgarvar. "Swedes, ha ha ha"...
Jag får ett samtal från en mycket trevlig kille som går i 9:an på nått högstadie i Göteborg. Han gör ett arbete i skolan och undrar om han skulle kunna intervjua mig. "Javisst", svarar jag glatt och besvarar hans frågor, en efter en. Han frågar om allt möjligt som man vill veta om mig. T.ex om vad min favoritfärg är och vad jag tycker om att lyssna på för musik.
Rätt vad det är säger han "nu går vi in på lite djupare frågor" och frågar mig: - Om du skulle ge all din kärlek till någon på denna jord, vem skulle få den då?
En mycket lustig fråga. Nu skojar vi till det, jag är ju inte mer än komiker, tänker jag och svarar: - Jag skulle gett all min kärlek till Britta som jobbar på Försakringskassan och röker gula blend. Hon kan behöva det. Ha ha ha.
Det blir tyst en lång stund, och sedan säger killen: - Min mamma heter Britta och jobbar på Försäkringskassan...
Han ställer någon fråga till, sedan tackar han för intervjun. "Tack själv, hälsa mamma", säger jag. "Det ska jag göra", svarar han och lägger på luren.
På tal om konstigheter, hörni. Några gånger i veckan får jag tjuvringningar från konstiga telefonnummer. Oftast är det mycket märkliga personer som tjuvringer till mig. De har fått tag på mitt telefonnummer och de ringer bara för att kolla hur jag låter privat. Signifikant för dessa är att de säger "tihi", lyssnar på min reaktion och sedan lägger på.
Så, vet ni vad jag har börjat göra när jag inte känner igen ett nummer? Jag brukar förställa min röst riktigt ordentligt. Jag ändrar tonfall, dialekt, allt.
Nu under eftermiddagen ringer telefonen igen. Denna gången bestämmer jag mig för att imitera Runar Sögaard.
Jag (som Runar): Halleluja, vem är det? Kille med pipig röst: Ojdå, jag måste ha ringt fel! Jag (som Runar): Vem skulle du ha ringt då, mitt barn? Kille: Öh, jag skulle ha ringt han Björn Johansson. Tystnad. Jag (skriker ut med egen röst): AHA! LURAD! Hahahaha! Kille: (Tystnad) Jag: Hahaha! Ville du nått särskilt? Kille: (Tystnad) Jag (skrattandes): Ville du det, mitt barn?
Mamma ringer till mig idag på förmiddagen. Man kan säga att hon är lite, tja, vad ska man säga... Upprymd över att jag ska ha skrivit att hon är en bra bärplockare lite längre ner här på bloggen.
Mamma: Min väninna som läser din blogg och håller koll på dig säger att du har tagit en bild på mig när jag plockar bär... Jag: HAHA! Vad lustigt! Mamma: Och sen ska du ha skrivit att du har sagt till mig att jag är som polenspresident... Jag: Vad hon hittar på för konstigheter... Hon skojar nog bara med dig, mamma. Mamma: Lovar du det? Kan du svära på det vid din blonda lilla polska mustasch? Jag: Javisst! Mamma: Nej, jag tror dig inte! Jag går in och läser själv!
"Javisst, läs själv", svarar jag och ler inombords. Hon kommer ju aldrig att hitta...
Det där med att jag skulle vara intelligent och språkbegåvad är mest en myt. Jag är jättedålig på språk, ska ni veta. När någon frågar mig hur många språk jag kan brukar jag svara att jag kan fyra. Svenska, polska, engelska och skånska.
Och engelskan är jag inte ens bra på. När jag pratar engelska med någon, så brukar det mest vara att personen jag pratar med står för snacket, och jag bara bekräftar att jag hör vad denna personen säger genom att säga "of course" och nicka glatt lite snyggt mellan meningarna.
Jag åkte tåg igår till Helsingborg. Bredvid mig satt en gammal dam från Tyskland. Hon berättade hela sitt livs historia för mig. Hela resan pratar hon om sina barnbarn, sina döda tyska schnauzer-hundar och hur hennes man brukade gå med dessa på promenader i de tyska skogarna. Hon pratar engelska med tysk brytning.
Rätt vad det är, börjar hon berätta om att hennes man dog för fyra år sedan. Hon ska säga att hon är en "widow". En änka alltså... Vet ni vad hon säger?
Hon säger "I am a window now". Och jag svarar "Yes of course".
Det blir lite konstig stämning i några minuter på Öresundståget...
Det här är min kompis komiker-Mats. Han är en väldigt bra kompis, ska ni veta. Framför allt är han väldigt rolig. Jag och Mats var i Stockholm i helgen och uppträdde. På söndagen får Mats för sig att han ska spela fotboll med Stockholm Live-gänget i Rålambshovsparken.
Så vi går runt en promenad på Kungsholmen. "Nu är vi snart framme, det ska nog bara vara runt hörnet", säger Mats på skånska och pekar åt alla möjliga håll sakta som vi går förbi Kungsholmens små skogsdungar. "Det här måste vara Rålambshovsparken", säger han så fort han får se på några träd och gör en glad min. Men vi kommer aldrig fram.
Till slut får vi för oss att fråga efter vägen. Vi frågar en man vart Rålambshovsparken ligger. "Gosse, det är på andra sidan stan", säger mannen på Stockholmska. "Du får knalla jävla länge innan du kommer till Rålis, alltså! Hoppa in i min kärra så kör jag dig."
"Vad trevlig du är för att vara Stockholmare", säger Mats till denne man i bilen på väg till Rålis. "Äsch, jag är inte från stan", svarar mannen. "Jag är från Huddinge!"
Han kör Mats till Rålis och mig till mitt hotell. Precis innan Mats hoppar av, ger Mats denne man en hundring som tack för hjälpen. På Essingeleden på väg till hotellet frågar jag mannen vad han jobbar med.
Han: Jag är statstjänsteman. Jag: Skojar du? Så Mats mutade precis en statstjänsteman? Han: Det kan man säga. Jag är f.ö utredare inom tullen... Jag: Jaha, vad brukar du utreda då? Han: Jag är internutredare och utreder olika typer av korruption...
När vi närmar oss hotellet, tar jag fram en till hundring. "Den här är till dig. Den var du värd. Köp nått gott till chefen", säger jag och ger honom en klapp på axeln. "Det ska jag göra", säger han och jag går ut ur bilen.
Det är bevisat, kära vänner - jag ÄR snyggare än Alex Schulman
Jag sitter på tunnelbanan i Stockholm. På sätet framför mig sitter två tjejer. De är kanske 20 år gamla. De pratar om bloggar. Det här är helt sant, kära besökare. Helt sant.
Tjej 1: Alltså han Alex Schulman, han är rolig. Jag läser hans blogg typ hela tiden på jobbet. Han är grymt rolig. Nästan lika kul som hans bror Calle. Tjej 2: Ja, men jag hittade en annan blogg. "Björns show" eller nåt sånt. Tjej 1: Björns show? Tjej 2: Det är en kille, komiker tror jag. Han är skitrolig! Tjej 1: Var det han du skickade länk till? Tjej 2: Just det. Han ser rätt okej ut också... Tjej 1: Njaa... men alltså... Calle Schulman är mycket snyggare! Tjej 2: Mmm, det är sant.
Jag (vänder mig till tjejerna): Men erkänn att jag är snyggare än ALEX Schulman?
Tjej 1: (Tystnad) Tjej 2 (efter 10 sekunder): Ja, det är du... Oj! Tihi.
Hörni, jag har sedan länge haft för mig att Karolinska institutet och Chalmers i Göteborg är samma sak. Jag vet inte varför, men jag har alltid tyckt att det lät logiskt.
"Karolinska", låter liksom Göteborgskt. "Karolinska" låter som ett sjukhus som Chalmers-studenter skulle kunna göra sin praktik på. "Karolinska" låter som något man skulle kunna säga "goa gubbar", efter. "Det är goa gubbar på Karolinska, vettu".
Jag kommer ihåg en gång för kanske 10 år sen. Jag var i Stockholm med mina föräldrar. Vi bodde nära Karolinska, och redan då hade jag svårt för att förstå logiken. Jag kommer ihåg hur jag drog mina föräldrar i handen och sa "Mamma, mamma, varför finns det ett Karolinska i Stockholm OCKSÅ?". Varpå, mamma svarade "men förihelvete Björn, du kan ju inte tro att Karolinska och Chalmers är samma sak, det är ju som att tro att Jägersro är samma sak som Globen". För det trodde jag nämligen också...
Men det där med Chalmers och Karolinska släppte jag aldrig. Jag kommer ihåg en gång när jag läste nyheter på en radiostation. Jag skulle säga att en man som hade blivit nerslagen på Stureplan fördes akut till Karolinska för akut sjukvård. Vet ni vad jag sa? - Jag sa: "mannen fördes för akut sjukvård till Karolinska sjukhuset i Göteborg".
Jag har fortfarande problem med det där med Karolinska. Igår kväll såg jag blå linje nr 3 till Karolinska vid slussen. "Vad i helvete", tänkte jag och så sa jag högt till alla "Kolla, vad lustigt! - En göteborgsbuss med SL-logga!".
Kändiskomiker om nakenhet, bloggar och humor i finsk kändistidning
Hörni, idag är en stor dag för oss, kära besökare. Idag har den finska kändistidningen "Volt" gjort en stor lördagsspecial om mig och min bloggshow. Det är en överfet artikel, ska jag be att få tala om.
På löpet står det "Garanterar skrattorgasm", och i artikeln avslöjar jag allt om mig själv. Fullkomligt allting. Jag berättar om hur jag brukar skriva skämt. Jag berättar allt om mina groupies, min syn på nakenhet och allt om mitt kändisskap genom bloggen. Dessutom avslöjar jag sanningen bakom min titel "Sveriges mest populära komiker 2007".
Köp tidningen idag. "Volt" är tidningen HBL's nöjesmagasin, och populärast i Finland. Eller gå in här och läs en teaser.
Jag sätter mig ner, bläddrar lite i SvD's nätupplaga och hittar en mycket rolig bild på framsidan. Det är en bild som föreställer hur Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Anders Borg och någon kvinna går på en promenad i Harpsund.
Kolla bara på deras ansikten. Deras uttryck. De ser precis ut som det där kompisgänget från högstadiet när man gick från matsalen. Precis så. Kolla bara på dem. Såhär måste konversationen gått till:
Anders: Nu ska ni få höra på feta grejer asså! Ni vet i helgen. Då var jag på värsta feta festen. Vi var hemma hos en polare. Han hade föräldrafritt, fattarni! Och där träffade jag värsta söta bruden. Vi drog till min kompis föräldrars sovrum lixom och där blev det en "all in".
Jan Björklund: Äh. Föräldrarnas sovrum. Vad kefft. Var väl inget. En gång skinka jag på en tjej i våra föräldrars trädgård. Alla såg. Ända utifrån gatan. Respekt, va? Kvinnan: Din vidriga typ! Bah! Ditt äckel. Snuskis! Nu går jag och gömmer mig bakom Anders så jag inte kan se dig nått mer.
Anders (till Fredrik): Hur är det med dig då Fredde? Har du fått till det coolt nån gång? Fredrik: (Tystnad) Fredrik (efter 1 minuts tystnad):...men har ni tänkt på det där med jobben?
Jag sitter på tåget mellan Helsingborg och Halmstad. Framför mig sitter två söta tjejer i 18-årsåldern. De är från Trelleborg och pratar riktigt grov skånska.
Tjej 1: Asså det är helt sjukt! Min pappa hatar mig! Tjej 2: Jasså? Åh nää. Tjej 1: Jovisst, jag gav honom en födelsedagspresent och han blev inte alls glad. Tjej 2: Åh nää, gumman. Tjej 1: Ja, det är konstigt. Jag börjar tro att han inte gillar mina teckningar. Tjej 2: (Tystnad) Tjej 1: Dessutom så blir han sur när jag säger att jag har fått min konstnärliga ådra av honom...
Jag är i Helsingborg. Jag går en liten promenad i parken vid Kärnan. Jag går förbi en mamma med en dotter som kanske är 4 år. Mamman är riktigt överviktig. I hennes vita tröja ser hon ut som en vandrande Michelingubbe med barnvagn.
Dottern: Mamma, mamma. Kan jag få lite godis? Mamman: Nej, lilla vän. Det går inte. Dottern (snyftandes): Men varför? VARFÖR? Mamman: Det är inte bra att barn har ett för stort sockerintag... Dottern: (Tystnad) Mamman: Det sa alltid min mamma. Barn ska inte äta för mycket socker. Då blir man tjock. Dottern (argt): DU LJUGER! Mamman: Nejdå. Jag fick aldrig äta godis på vardagarna. Bara på lördagarna.
Jag går till en glassbar. I kön till glassdisken hamnar jag bakom ett par danska turister. Det blir deras tur att beställa. Vad jag misstänker, så har inte denna glassbaren haft särskilt många danska turister hos sig.
Tjej i glassdisk: Vad kan jag hjälpa till med? Dansk: Ja, vi vild ha is. Tjej i glassdisk: Vill du ha is? Dansk: Ja, før fand! To kugler is! Tjej i glassdisk (tveksam): Ska du ha is... I kulor? Dansk: Ja, førihelvede! Vad er ditt problem? Tjej i glassdisk: Men vi säljer ju inte is...
Tjejen blir lite osäker och vänder sig till sin kollega...
Tjej: Jag har en kund som pratar danska här som vill ha is...? Kollega (efter en stunds eftertanke): Han kanske ska ha en isglass?
Jag står i kö i en blomsterbutik för att köpa en ros. I disken står en äldre dam och betjänar folk och slår in blommor. Bredvid sig har hon en korg med röda och blå rosor. Plötsligt blir det min tur.
Jag: De där rosorna... De har olika färg... Är det till olika tillfällen? Tant: Ja, just det. Till olika typer av personer. Den röda är till för heterosexuella uppvaktningar, och den blåa är till för homosexuella... Jag: Ha ha ha! Du skojar. Tant: Nej, inte det minsta. Ska det vara en ros? Jag: Javisst. Gärna en röd. Tant: Är du säker på att du ska ha en röd och inte en blå? Jag: (Tystnad) Tant: Du kanske ska ha en blå? Jag: Bwahahahahaha! Nej, en röd blir bra... Tant: Okej, för att... Du förstår, man vet nämligen aldrig med unga killar. Jag: Ha ha! Jasså? Tant: Ja, jag fick nämligen intrycket av att du var lite osäker på din egna sexualitet...
Jag tar min röda lilla ros och går ut ur butiken. Vad menar kvinnan? Vad menar hon? Jag blir inte klok på detta, kära besökare. Det blir jag inte, alltså...
Dansk full tant på rohypnol sattes på pottan i Pressbyrån
Jag svänger förbi Pressbyrån för att köpa en liten frukost. Jag tar fram ett wienerbröd och en Cola light. Jag brukar alltid äta wienerbröd och Cola light är jag är ute och åker. Det är en jävla god frukost, det måste jag säga.
I kön till kassan hamnar jag bredvid en konstig tant. Hon ser ut som en slags kvinnlig Borat. Hon har krulligt hår och mustasch. Dessutom pratar hon konstigt. Hon pratar slöddrig danska med en enorm basröst. Hon låter som en full dansk pårohypnol. Väldigt lustigt alltså.
Plötsligt börjar hon peta på mig. "Vad är det för traems, det der Cole light?", säger hon och tittar konstigt på mig. "Sånt der drikker bare kvinner! BARA KVINNER, HØRDE DU DET?", skriker hon med sin enorma basröst. Om och om igen.
- "Då förstår jag att du inte vill ha den här", svarar jag och pekar på min flaska.
Hela kön börjar småfnissa, och tanten ryter till med sin domderande mansröst. "Trodde du att du var kul nu? Va? Va? Du er ikke ett dugg manligt, ved du det? IKKE ETT DUGG MANLIG", skriker hon.
- "Nej", svarar jag. "Men det är du!".
Och tanten blir helt rasande. Hon gapar stort och börjar vifta på armarna och rör sig sakta mot utgången. Hon går mot en dörr där det står "drag". Detta ser hon inte. Hon knuffar allt vad hon kan med hela kroppen flera gånger på denna dörr där det står "drag". Till slut ger hon upp. Hon suckar och sjunker ihop framför dörren.
Och hela pressbyrån skrattar. Detta verkar bli en bra dag.
Igår gick jag en sväng till stranden. Jag får syn på bratkillarna från Stockholm igen. Denna gången går de in i Tylösands turistbyrå. Det här kan bli väldigt roligt, tänker jag och följer efter dem lite diskret.
De går fram till receptionen och när det blir deras tur, ryter de till.
Brat: Ni har ljugit för oss! Receptionist: Jaha? Brat: Ja, i denna broschyr har ni angett Tylösand som en metropol. Och vad ser vi när vi kommer hit? Jo, en strand på landet. En metropol är en stad, lilla gumman. EN STAD! Hör du det? OCH TYLÖSAND ÄR INGEN STAD!
Receptionist (småfnittrande): Nähä? Brat: Era lögnare. Korkade bönder. Ni har ju inte ens shopping!
Receptionist: Men har ni hört talas om Halmstad? Brat: (Tystnad) Receptionist: Ja, Halmstad... Staden Halmstad... ? Brat: (Tystnad) Receptionist: Det ligger 10 minuter härifrån med bil, annars... Brat (osäkert till sin pojkvän): Har du hört något om det här?
Det snackas mycket om friskolornui dagarna. Jag hoppade in som vikarie för en klass 8:or på en friskola en gång. Det var en väldigt kul upplevelse, ska jag be att få tala om.
Det var en religionslektion. Jag stod längst fram i klassrummet och frågade eleverna om vad de kunde om kristendomen, Martin Luther och reformationen. Ingen av ungdomarna ville svara på mina frågor. Ingen. Det var helt tyst. Utom längst ner i salen. Där satt en tjej. Hon räckte upp handen på varenda fråga. Av hennes ansiktsuttryck att döma signalerade hon "hallåå, jag är smart, cocoo, fråga mig, jag kan, daah".
Till slut gav jag med mig. Jag gav henne ordet. Jag frågar: "När avskaffades celibatet för präster?", syftandes Martin Luthers revolution.
"Det vet jag" skriker hon och säger: "Visst var det när Berlinmuren föll?".
Nu jävlar blir det en orgie av humororgasm i bloggosfären
Vet ni vad, kära besökare? Jag älskar er. Älskar. Jag gör det på riktigt. Det är så jäkla kul att vakna upp mitt i natten, sätta på datorn och se att ni är 40 personer online samtidigt som sitter och läser mina texter. Det är så jävla roligt att läsa era kommentarer.
Framför allt är det för jävla kul att vara Sveriges mest populära komiker och Sveriges mest populära B-kändis i bloggosfären. Jag är stolt över er 4000 besökare, det är jag. Riktigt stolt. Jag är som en sån där förälder som skryter om sina barn hela tiden. En slags "lille 10-årige William har precis lärt sig läsa"-pappa fast i bloggform.
Skulle inte ni, kära besökare, varit med mig när jag gör min bloggshow, så skulle jag lagt ner för länge sen. "Det där med blogg är bara till för arbetslösa tonåringar", skulle jag sagt och suckat och satt mig i en fåtölj med ett sudoku. Så till er vill jag säga tack.
Jag tänkte tacka er med att ge er en riktig jävla humororgasm i ett mycket sexigare utseende. Jag kommer att spruta humor på den här nya bloggen, ska ni veta. Åt alla håll, överallt. Rakt i ert ansikte. Det här är bara början. Snart är Björns Bloggshow störst bland alla bloggar i Sverige.
Och det är jag som är chefredaktör. Välkommen till en ny era av humororgasm, kära besökare. Detta är Sveriges nya humorbloggsorgie. Och ni ligger med.
Jag gjorde ett litet reportagejobb idag. Jag skulle ta båten över till Helsingör och prata med lite danskar om vad de tycker om deras nya rökförbudpå krogen. Det första jag gör när jag kommer till Helsingör är att jag hittar en stor, tjock, rosa-solbränd dansk. Han håller ett cigarettpaket i händerna. På varningstexten står det "Rygning kan draebe", alltså att rökning kan dräpa.
Jag: Hallå där, kan jag få fråga lite frågor till dig om rökförbudet på krogen? Dansk: Om hvad!? Jag: Det nya rökförbudet... Dansk:Rygeförbudt? HA HA HA. Vilken hokus pokus. Hahaha!
Jag: Så du kommer inte att respektera förbudet? Dansk:Ha ha ha! Respektere? Nej för fand. Att förbjude rygning pa krogen er som att förbjude fotbåldar på fotbollsplaner. Enes riktiges hux flux. Ha ha ha. Nej, förihelvede...
Han tänder en grön Marlboro och samtidigt som han drar in röken från sitt första bloss, säger han "Smugt", och gapar.
Jag går in på ikea.se. Där finns "Virtuella Anna". Med Anna kan man prata om allting. Hon har svar på allt som rör IKEAs sortiment. Och allt annat också för den delen. När man frågar henne "kan du hjälpa mig med att begå självmord", svarar hon "jag har inga pengar".
Jag hade en liten konversation med Anna om sex.
- Hej, jag heter Anna. Jag är här dygnet runt för att hjälpa dig. - Sover du ibland? - Jag sover aldrig. - Har du aldrig sex? - Det har jag ingenting att säga om. - Har du haft sex i en ikea-säng nån gång? - Låt oss nu tala om IKEA istället. - Har Ingvar Kamprad haft sex i en ikea-säng nån gång? - Grundaren av IKEA, Ingvar Kamprad, har varit mån om att skapa en ägarbild och organisation som står för långsiktighet, oberoende och säkerhet. IKEA koncernen ägs av en stiftelse, Stichting INGKA Foundation, som har sitt säte i Holland. - Han har alltså legat sig fram till framgång? - Visst är det så.
Jag sitter på bussen. På sätet framför mig sitter en medelålders man med sin dotter som kanske är 14 år. Pappan bläddrar lite i en tidning.
Pappan: Titta här. Här står det om att Fredrik Reinfeldt vill sänka skatten bara sådär. Dottern: Okej? Pappan: Det är inte bra, alltså. Han är på mycket hal is. Mycket hal is. Jag tror att oppositionenvinner nästa val.
Jag sitter och åker tåg tillsammans med Robin Calmegård. Bredvid oss sitter två äldre kvinnor och bläddrar i Expressens nöjessidor. De läser en artikel om sexiga manliga modeller.
Kvinna 1: Det står här att denna unga man är en riktig "hunk". Vad är det för något? Kvinna 2: Hunk?... Jo, nu vet jag. Det måste ju vara det där gröna monstret. "Hunken". Kvinna 1: Ja just det. Vad dum jag är. "Hunken", såklart. Honom kommer jag ihåg... Kvinna 2: Hihi.
Jag är på Tylösand. Bredvid mig ligger två brats från Stockholm. De är här på semester och steker.
- Fan, det finns inte så mycket att hitta på här på landet... - Nej, du har rätt gubben. - Men imorron sa dom att det blir dåligt väder. Då tänkte jag att vi kunde dra till det där IKEA... - Smart, gubben. Dog inte han IKEA-chefen nyss förresten? - Jo, exakt. Han Ingmar Bergman, va? - Exakt, gubben. - Men IKEA, det skulle ligga i Helsingborg sa dom. Hur kommer vi dit? - Åh nej, inte Helsingborg. Det ligger ju i Danmark, och då måste vi ju växla pengar. - Fan. - Ja, skit också. - Äsch. Ta fram i-poden, så länge. Vi lyssnar på lite musik så kan vi ju snacka om Danmark sen. Har du laddat hem "Ingen sommar utan reggae"?
Jag sitter på tåget från Malmö till Halmstad. Jag får en plats i den mobilfria avdelningen. Den tysta, mobilfria avdelningen där ingen får prata med någon. Jag ringer ett samtal. Jag pratar rätt tyst för att inte störa någon. Plötsligt kommer biljettkontrollantkärringen. "BILJETT", skriker hon högt och ljudligt som en Sverigedemokrat på ett torgmöte för lomhörda. "TA FRAM ERA BILJETTER"...
Och där sitter jag och pratar i telefon.
"Det är förbjudet att prata i telefon", säger hon till mig på skarpen. "Du får gå ut härifrån, detta är den tysta avdelningen. Här vilar folk och ingen pratar. Förstår du...? Ingen pratar!"
Jag nickar på huvudet och sedan börjar jag prata teckenspråk med kontrollantkärringen. Jag gör en massa vilda gester med händerna. Och med läpparna bokstaverar jag "n-u ä-r d-e-t d-u s-o-m p-r-a-t-a-r, h-a h-a".
- "Du får gå ut", säger hon skarpt. Hon är ett stoneface. En soldat. En SJ-soldat. En SJ's egen Gestapo-führer.
Jag lämnar den mobilfria avdelningen, och precis innan jag öppnar dörrarna, skriker jag "HEJ DÅ, TREVLIG RESA".
Och biljettkontrollantkärringen stampar i marken surt, som en liten häst och suckar.
Tonåring i kön till systemet glömde leget i moppen
Svänger förbi systemet. I kassan hamnar jag framför en misstänksamt ung kille. Han är finnig och han svettas och darrar med händerna. Det blir hans tur i kassan.
Systemet-tant: Leg! Killen: Det har jag glömt... i min moppe... Systemet-tant: I din moppe? Ha ha. Okej då, hur gammal är du? Killen: Tjugo.... tre. 23 år är jag. Systemet-tant: 23? Okej, säg ditt personnummer. Killen: 910313... ... fitta också!
Systemet-tant: Åh, lille gubben. Du får nog komma tillbaka om några år. Killen: (Tystnad) Systemet-tant: Tills dess har jag hört att Pressbyrån på andra sidan gatan ska ha rabatt på Fanta.
Hela kassan småfnissar och killen försvinner bort. "Jag kommer aldrig mer tillbaka" skriker han. "Aldrig mer".
Nu på morgonen ringer jag polska konsulatet. Jag har ett mycket viktigt ärende. Jag har fortfarande ett gammalt polskt ID-kort. Det ID-kortet ser ut som ett pass, och all info i ID-kortet är handskriven. Detta ID-kort måste bytas ut innan september, annars riskerar man böter, eller i värsta fall fängelse.
Konsulatkärring: Du får ringa nån annan. Det där med ID-kort kan jag inte hjälpa dig med. Jag: Det kan du visst, konsulatet är ju en myndighet som är till för att hjälpa polacker utomlands med såna här frågor. Konsulatkärring: (Tystnad) Jag: Ja, ni är en myndighet som ska hjälpa polacker med sånt de inte kan göra hemma. Konsulatkärring (förvirrad): Konsulatet är väl ingen myndighet som...
Hon lutar sig bort från luren, och i bakgrunden hör jag hur hon börjar prata med en kollega. Konsulatkärring: Är konsulatet en myndighet som ska hjälpa polacker utomlands?
I tidningen idag läser jag om att det är ett rekordantal människor som har blivit bötfällda efter att ha urinerat på offentlig plats. Speciellt i Västra Götaland. Jag vet inte hur det är med er, men att detta är just i Västra Götaland, blir jag inte ett dugg förvånad över.
Jag minns att jag lyssnade på ett program på P3 en gång i våras. Det handlade om klimathotet, och lyssnarna fick ringa in och berätta vad de själva gör för att vara klimatsmarta. Plötsligt ringer en västgöte in.
Radiokille: Hallå i luren, vad gör du för att rädda planeten? Västgöte: Äh, du vet. Jag skiter på mulltoa! (Tystnad) Radiokille: Jaha... vad ekologiskt... Men finns det några speciellt miljövänliga alternativ som du använder för att få bort avfallet, eller? Västgöte: Äh, det är inte så noga. Jag väller ut det över grannens åker...
Det är en solig och fin dag. Jag går till stranden för att ta ett dopp. Men det är ett problem. Jag är en riktig badkruka, ska ni veta. En riktig jävla badkruka. För att doppa mig måste det vara minst 24 grader i vattnet. Idag är det 20 grader. Svinkallt.
Jag har en teknik när jag doppar mig i svinkallt vatten, och det är att jag sakta går mot det djupare. Så sakta att man nästan inte känner av att det blir djupare. Varje gång vattnet träffar några av mina mer känsliga punkter skriker jag "neeej".
Efter kanske 20 minuter i vattnet, när jag har doppat ungefär allt utom mina axlar, kommer det förbi en kvinnlig, väldigt söt, badvakt i vattenscooter.
Badvakt: Hur står det till här då? Jag: Jotack, bara bra. Lite kallt bara. Skitkallt. Men snart har jag doppat mig. Badvakt: Så allt är bra med dig, alltså? Jag: Javisst. Varför undrar du det? Badvakt: Nej, vi trodde bara att du försökte begå självmord... Vi tyckte att du såg ut som en olycklig människa som sakta gick för att dränka sig själv.
"Oj", säger jag och rodnar. Nästa gång måste jag doppa mig snabbare, alltså.
Varje gång jag går till tåget kommer jag till stationen i sista sekunden. Varje gång. Precis när konduktören säger "dörrarna stängs", så är jag på perrongen och springer. Sist jag åkte, hann jag inte ens köpa biljett. Jag hoppar in i vagnen och där träffar jag en av mina gamla kompisar. Vi småpratar lite och rätt vad det är kommer kontrollanten...
Kontrollant: Kan jag få se på din biljett? Jag: Jag har ingen...
Jag tittar lite på min kompis, och för att skoja till det lite, frågar jag "Kan jag få låna din"? - "Javisst", svarar min kompis på fullt allvar och ger mig sin biljett. Konduktören knipsar av den lilla biljetten och sedan är det min kompis tur att visa sin biljett.
Kompis (generad till kontrollant): Oj, jävlar. Det där var ju min biljett som jag gav bort! Nu har jag ju ingen egen.. längre... Kontrollant (till min kompis): Nähäpp, då blir det böter...
Jag sitter på tåget. Den här gången har jag hamnat bredvid en medelålders man som sitter och reser med sin mycket gamla mamma. Sonen har precis tagit examen.
Sonen: Det känns så skönt nu att jag äntligen har papper på att jag är fil-kand. Mamman: Ja, jag är så stolt för dig lilla gubben. Vad är nästa steg i karriären? Sonen: Jag tänkte att jag skulle ta fil-mag-examen. Sedan kanske jag skulle bli fil-dr. Mamman: Vad roligt. Vad intressant det är med dessa titlar... Sonen: Ja... Mamman: ...för jag har aldrig förstått vad "fildelare" är för något..
Jag går på en liten promenad. Rätt vad det är, råkar jag trampa på ett cigarettpaket. Jag tittar noga på det där paketet. Framför allt lägger jag märke till varningstexten. Det står "rökning orsakar dödlig lungcancer".
Dödlig lungcancer... Finns det alltså odödlig lungcancer? Har ni, kära besökare, någon gång varit med om det här på sjukhuset?
Doktor: Jag måste tyvärr meddela att du har lungcancer... Patient: Åh nej, kommer jag att dö? Doktor: Nej, absolut inte. Det är odödlig cancer. Inget farligt. Röker du? Patient: Ja... Doktor: Åh, helvete. Skit för dig. Du kommer att dö snart. Patient: Åh nej, buu huu... Doktor: Vad synd, hördu. Men det är inget att deppa för. Jag har hört att det ska vara rea på Fonus i dagarna...
Jag sitter på tåget. Den här gången har jag hamnat bredvid en kille och en tjej i 15-16-årsåldern. De sitter och pratar. Tjejen är dock väldigt tystlåten. Hon svarar aldrig på frågorna hon får, hon tycker aldrig till om något, utan ställer istället bara en motfråga. På frågan om hon tycker att växthuseffekten är bra, svarar hon "jag vet inte, vad tycker du?"
Killen: Snälla du. Du har ju aldrig någon egen åsikt! Tjejen: (Tystnad) Killen: Ja, du har aldrig någon egen åsikt om nånting!
Tjejen (tveksam):Tycker du verkligen att jag inte har någon egen åsikt?
Mitt sexliv får inte se ut såhär när jag blir 90 år, det får det bara inte
Jag sitter på tåget nu. Den här gången har jag hamnat framför ett gammalt par. Ett par riktiga gamlingar, ska ni veta. De har båda käpp och den gamle mannen som sitter mitt emot mig har precis satt in sina löständer i munnen för att äta en fralla med aprikosmarmelad.
När jag åker tåg, brukar jag alltid tjuvlyssna på min omgivning. Men dessa två gamlingar pratar inte. De säger inte ett ord. De öppnar inte ens sin mun. Man skulle nästan kunna tro att de är dövstumma och enbart kommunicerar via teckenspråk.
I 50 minuter, praktiskt taget genom hela resan från Helsingborg till Halmstad, sitter de knäpp tysta, tittar ut genom fönstret och äter frallor.
Detta intresserar mig väldigt. Vad är det här för människor? Vad har de för relation till varandra? Är de gifta, är de syskon, går de till samma syförening, eller känner de inte ens varandra? Ingen vet. De är lite som 80-åringarnas svar på Fadde och Linda Rosing. Ena stunden verkar de vara ihop, andra stunden verkar de inte känna varandra.
I 51:a minuten bryter mannen tystaden...
- "Ser du, Elsa-Britt? Där är Laholm. Kommer du ihåg när vi var unga. Då brukade du komma till mig och rulla i gräset och bada naken i min balja i trädgården? Varför gör vi inte detta längre?"
Jag sitter på ett café med en av mina kompisar. Han berättar att han letar för fullt efter en ny lägenhet, lite mer centralt. Bland annat försöker han tjata in sig som inneboende hos en affärsman. "Men det går inte så bra", säger min kompis. "Han verkar inte falla för mina argument"...
Mitt i samtalet ringer telefonen. Det är denna mystiska affärsman. Min kompis tar upp luren och säger:
Vad bra att du ringde. Jo, som sagt.... Vi skulle nog passa bra ihop. Jag tycker du kan se mig som en investering... Jag är en bra hemmafru.
Hyresvärden lägger på, och det blir en lite tung stämning på caféet i några minuter...
Idag åkte min kompis till Stockholm. Undra om manlig hemmafru är något nytt på Pridefestivalen?
Jag står i ett kök och pratar med ståuppkomikern Robin Paulsson
Jag: Robban, vänta jag tar en bild på dig... Robin: Varför det? Jag: Jo, jag tänkte göra en grej på bloggen. "Gissa vem som sitter i mitt kök"... Det går ut på att jag tar en bild på dig, och så klipper jag bort dina ögon och din frisyr, och så ska besökarna gissa vem det är på bilden.. Robin: (Tystnad) Jag: Jo, men kom igen. En liten bloggtävling. Kan vara bra publicitet för dig... Robin: Njaa... Jag brinner för idén.. En annan gång, kanske... Jag: Min blogg har annars väldigt många besökare... Robin: Det har mitt TV-program med..