Som jag lurade henne

Ibland känner man som komiker ett stor press på sig att vara rolig. Det är svårt att beskriva, men det är väldigt jobbigt. Det kan komma överallt. I ett möte på jobbet... på bussen... i kyrkan...

Jag var hos frisören igår och klippte mig. Frisörskan frågar mig hur jag vill ha håret.
- "Tja... Om du kunde ta bort håret här uppe, och lämna på sidorna.", säger jag och illustrerar en gubbfrisyr á la Uffe Larsson.

Frisörskan, som precis tar en klunk "fresz" blir helt paff och sätter drickan i halsen.
Vi kommer till slut fram till en frisyr och frisörskan börjar att klippa. Hon börjar med att trimma håret runt hela huvudet underifrån. För en stund ser min frisyr ut som en stor pottfrilla.

Hon stannar upp ett tag för att byta trimmer för att kunna klippa upp resten av håret. Och där sitter jag med en extremt ful pottfrilla på huvudet... Det är vid såna här situationer som man tänker "jag är ju faktiskt inte mer än komiker".

Så jag reser mig upp och säger: "Tack så mycket, den här frisyren blir jättefin, hur mycket ska jag betala?", precis som om jag vore väldigt nöjd med pottfrillan jag har på huvudet. Och frisörskan står där häpen. Och så tappar hon sin hårtrimmer rakt på sina fötter och gapar.

Andra bloggar om: semester, humor, konversationer, sommar, mat, frisör, frisyr, mode, kvinna, kvinnor, stress, kändisar, ungdomar, komiker, stand-up, vardagsliv