Lordi-Björn skrämmer slag på Halmstad
Jag går till jobbet. Jag går över en korsning. På andra sidan korsningen är det en tjej i 10-12-årsåldern som kollar konstigt på mig. Jag går över vägen. Plötsligt, när hon ser att jag kommer emot henne, så börjar hon att gå fortare och fortare. Och fortare. Hon springer nästan, som om hon trodde att jag var värsta massmördaren och att jag hade en motorsåg i min dataväska.
Jag vet inte vad jag ska göra. Så jag springer efter henne.
Precis innan jag ska svänga in på vägen till kontoret, så möter jag en tant. Hon går och stirrar mig i ansiktet i nästan en hel minut, hon kollar på mig med en manisk blick. Lite som om jag vore värsta Lordi-monstret. För att vara lite artig, så säger jag hej. Tanten stannar till och frågar mig:
- Ursäkta, känner vi varann?
Och så går hon över på andra sidan gatan.
Nu vet jag inte. Händer det här för att jag ser extra hemsk ut, eller är det bara för att jag ser skånsk ut. Tror alla att jag e Måns Zelmerlöw?
Jag vet inte vad jag ska göra. Så jag springer efter henne.
Precis innan jag ska svänga in på vägen till kontoret, så möter jag en tant. Hon går och stirrar mig i ansiktet i nästan en hel minut, hon kollar på mig med en manisk blick. Lite som om jag vore värsta Lordi-monstret. För att vara lite artig, så säger jag hej. Tanten stannar till och frågar mig:
- Ursäkta, känner vi varann?
Och så går hon över på andra sidan gatan.
Nu vet jag inte. Händer det här för att jag ser extra hemsk ut, eller är det bara för att jag ser skånsk ut. Tror alla att jag e Måns Zelmerlöw?
Etiketter: ego, konversation, måns

• Björn Johansson,



0 kommentarer
Skicka en kommentar