Detta är mitt sista inlägg på "Björns Bloggshow". Arividerci, kära vänner!
Jag lever ett mycket glamouröst liv som komiker och superbloggare. Jag blir ofta igenkänd på stan. Eller ja. Ofta och ofta. Det har hänt ett par gånger. Som idag.
Jag tar en promenad i Helsingborg på förmiddagen, i väntan på ett tågbyte. Jag går uppe vid Kärnan och möter en kvinna. "Fy fasen vad rolig du är! Och läcker! Du får aldrig sluta blogga, HÖR DU DET?!" säger hon. Och så gör hon en mycket charmerande glad min och fortsätter sin promenad.
Och jag fylls av glädje. Ingen har kallat mig läcker sedan min polska mamma Jolanta skulle förklara för vår husläkare att jag "läckte". Att jag hade diarré. "Det är fel på Björn, han är läcker", sade hon då.
Och jag vill inget annat än att fortsätta blogga. På bara några få månader har min bloggshow fått så mycket groupies att den känns som en egen liten kändis som alla ni 12 000 människor som läser mig, vill klä av. Gång på gång.
Min bloggshow har även haft fler besökare än en hel del TV-program. Som Studio Virtanen och "Nattliv" i TV4+.
Men så har jag också den senaste månaden haft väldigt stora problem med administrationssystemet där jag skriver mina inlägg. Några inlägg har publicerats kraftigt försenade. En del inlägg har inte publicerats alls. Somliga inlägg har publiceras, men sedan tagits bort självmant av administrationssystemet.
Det känns som om jag hade en liten människa som gömde sig i mitt adinistrationssystem. Som om jag hade en liten Leif Pagrotsky där inne som låg och tryckte på "delete", skrattade på sin göteborgsdialekt och sa: "Mua ha ha. Detta var dålig kultur. Detta tar vi bort. Ha ha ha".
Detta får därför, tragiskt nog, bli mitt sista inlägg på "Björns Bloggshow". Detta bloggäventyr som faktiskt gett mig mycket uppmärksamhet, fans och framför allt vänner. I och för sig på Facebook, men ändå.
Jag vill tacka dig som har följt mig och mitt liv. Jag vill tacka alla er som mailat mig. Det har varit fantastiskt roligt. Jag vill tacka alla mina stalkers som har förföljt mig. Jag vill tacka alla journalister som velat göra reportage med mig. Fortsätt gärna med det. Jag turnerar ju hela tiden. Fortsätt följa min turnéplan på min hemsida staupp.nu!
Framför allt vill jag tacka min flickvän Sofie, som valt att vara med mig trots att jag bloggade på våra dejter.
Och jag vill alltså inget annat än att fortsätta med detta bloggande. Men tekniken på denna sajt sätter stopp. Därför lägger jag av. Men att jag skulle sluta blogga för alltid, vore väl mycket tråkigt, eller hur?
Så skriv att ni redan saknar mig. Att ni vill fortsätta läsa mina onödigheter. Så kanske jag kommer tillbaka, som en liten julklapp. På en annan adress. Och då lovar jag att verkligen göra väsen av mig och bjuda på en skrattorgasm ni inte upplevt tidigare. På riktigt.
Så skriv att du älskar mig. Och gör det nu! Och framför allt kan väl DU göra det, Sofie.
När julhandeln inte går som man tänker sig och blir väldigt pinsam!
Jag var ute och julhandlade för ett par år sedan, bara dagarna innan julafton. Jag gick in i en bokhandel, och bestämde mig för att inhandla lite böcker till min familj.
Och så bestämde jag även att köpa två gåvor på skämt till två av mina vänner. Min förste vän hade precis flyttat hemifrån. Jag köpte därför handboken "Att vara sin egna städhjälp" för honom. Min andra vän var vid den tidpunkten besatt av könssjukdomar. Jag fick syn på en bok med 100 sanningar om svamp. Ett klockrent val, tänkte jag. Och så gick jag till kassan.
Alla böckerna var nämligen ungefär lika stora, och blev inslagna på plats med samma papper. Av rent fotografiskt minne, kom jag ihåg vilken bok som var vilken. "Det är viktigt att jag håller reda på vilken bok som är vilken", sa jag för mig själv. Men så kastade ändå jag ner alla böckerna oförsiktigt i påsen.
Jag fylldes av en olustig käsla. Men till slut kom jag ändå fram till att det bästa vore att chansa när jag sedan satte upp etiketterna med mottagarens namn.
Väl på julafton ringde min kompis och undrade varför jag hade köpt en roman av August Strindberg för honom. Mamma blev sedan väldigt irriterad när hon fick boken om städning. "Ger du mig denna bara för att jag är polack? Va? Va?" frågade hon surt. Och framför allt blev mormor väldigt häpen när hon öppnade sitt paket och fann "100 saker du inte visste om svamp".
I år tänker jag därför inte slå in några julklappar alls. Och framför allt inte böcker.
Som jag tidigare berättat, har jag ett enormt problem med folk som tjuvringer till mig. Oftast när jag får samtal från telefonnummer jag inte känner igen på min mobiltelefon, brukar jag förställa min röst. Jag brukar utge mig för att vara allt från Göran Persson, och Runar Sögaard till Henrik Larsson.
Som bara häromnatten. Jag får ett samtal från ett 042-nummer. Jag känner igen numret. Denna person ringde till mig bara för någon vecka sedan. Då valde jag att imitera just Henrik Larsson.
Jag vaknar upp, samlar mig lite, och bestämmer mig denna gång för att imitera Zlatan. "Hallå, vo' fan vill du!" svarar jag bryskt och kaxigt, som jag vet att Zlatan skulle gjort.
På andra sidan hör jag den darriga, tonåringen få ur sig ett: "Oj, jag ringde visst fel". "Det är bäst fo' daj det! Förstår do' inte att jag sover? Respekterar du änte mig?" fortsätter jag med arg Zlatan-röst.
Och jag hör hur tonåringen lägger ifrån sig sin telefon och börjar prata med en kompis. - J... ja... jag... jag råkade ringa till Zlatan! Och jag som ringde fel bara för en vecka sen och kom till Henke Larsson!
Överviktig igelkott till viktväktarna - får hjälp av svensk kändis
Jag läser om den engelske igelkotten George som har problem med vikten. Detta är sant. Han väger över 2 kilo, och är större än en fotboll. Därför ska han nu gå en intensivbantning hos några viktekxperter ur London. Ha ha ha. Är inte det gulligt?
I slutet på artikeln, säger viktexperten att lille George behöver mer motion. "Vi skulle behöva få tag på världens minsta löpband", säger hon.
Men det där ska väl inte vara så svårt. Jag är rätt säker på att han kan låna ut sitt löpband till välgörande ändamål, Leif Pagrotsky.
Jag vet inte om du som läser detta kanske såg mig, men jag var faktiskt med i programmet "Postkodmiljonären" rätt nyligen. Som tävlande. Det är ett minne fyllt av ångest.
Jag kommer ihåg hur jag satte mig i den s.k "heta stolen". Musiken gick igång. Gott så, tänkte jag. Och så koncentrerade jag mig på första frågan. Denna inledningsfråga, värd 1 000 kronor, som idag handlade om hur varmt vattnet måste vara för att det ska koka.
Jag svarade att det då skulle vara 10 grader varmt. "Är detta ditt slutgiltiga svar?" frågade Rickard, och jag nickade glatt. "Du är säker på att du inte ska använda några livlinor?" frågade han mig. "Nej!. Detta är ju dödsenkelt", svarade jag. Och så åkte jag ut.
Tydligen var jag också den förste i programmets historia som hade åkt ut på första frågan. Därför fick jag också ett tröstpris. En resa till Bornholm. Publiken hånskrattade och jag lämnade sakta studion.
Men vi åkte ändå till Bornholm, jag och Sofie. Detta var kanske en weekend i slutet på augusti. Vi satte oss på stranden. Det stormade, blåste och sanden blåste in i våra ögon. "Se, vilken härlig resa jag fixade", sa jag.
Och Sofie bara suckade. "Om du bara kunde klarat den första säkerhetsnivån... Då skulle vi kanske i alla fall klarat oss ner till Polen!"
Att bita penis lite snett kan få en helt annan innebörd
Ursäkta den pubertala nivån på detta inlägg, nu. Men detta är alltså en bild som föreställer ett stånd på en marknad där de alltså säljer penis. Sexleksak, skulle man kunna tro. Men, nej. "Penis" är alltså tydligen något man äter.
I vilket sammanhang äter man detta? Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle inte finna situationen som rolig om man satt där på släktmiddagen med sin familj. Mormor skulle smakat, tyckt detta var utsökt och börjat fråga ut min mamma om ingredienserna.
"Det är penis", skulle min mamma sagt. "Lamkött, faktiskt. Jag köpte det på stånd", skulle hon fortsatt. Och mormor skulle suttit där och satt maten i halsen.
"Jag fick 3 penisar för 100 kronor - mycket bra pris, faktiskt. Ska du ha sås till?" skulle mamma fortsatt. Och det där med att bitapenislite snett, skulle få en helt annan innebörd.
Nej, hörni. Detta blir jag inte riktigt klok på. Och framför allt förbryllar det mig varför det är min flickvän som tagit denna bild.
Jag sitter på väg hem från ett jobb. Jag tar det lugnt, och slår på min medhavda, portabla radio. Av en händelse får jag höra något hysteriskt roligt bland bruset av radiokanaler.
Jag hittar ett nyhetsprogram och får höra att det finns ett par amerikanska piloter som vill utreda om det verkligen finnsUFO'n. Detta är sant, kära vänner. De har sett konstiga sken på himlen, och med anledning av detta vill de att staten ska utreda om det finns Ufon, och söka efter utomjordingar.
Detta förbryllar mig. Framför allt förstår jag inte varför det ska behövas en statlig utredning för detta. För mig räckte det bara att surfa in på första bästa nyhetssajt, så var han där. Ufot.
Han ser ju ut att komma från en annanplanet, denna utomjording. En planet där man inte pratar som vanligt folk. En planet där man bara kommunicerar med läten av brunstblandade kräkningar.
Denna varelse kommer långt ifrån yttre rymden, vill jag påstå. Han kan inte ens säga "ET PHOONE HOOME". Nej, det enda han får ur sig är "ææurrht føøøøhunne hhøøøuuuæ".
Men så är han ju också från en annan planet. Han är ju från Danmark.
Vi har en mycket bra kärlek, jag och Sofie. Ibland kan det kännas som att vi har levt med varandra hela livet. Att vi har genomlevt en livslångkärlek. Jag har till exempel helt slutat läsa Aftonbladet-sexologen Linn Heeds relationstips.
Jag kan nämligen utläsa vad min Sofie känner, bara av att beskåda hennes ansiktsuttryck och se in i hennes djupa, gröna ögon. Som till exempel när det hettar till och vi ska, tja... Mysa lite. Då vet jag att det inte är läge för ett skämt. Då vet jag att jag till exempel inte ska citera Sällskapsresan-Berras tröja: "Ikväll får 107 svenskar gonorré".
Men så ses vi inte varje dag heller, då jag ofta befinner mig på resande fot i mitt arbete som komiker. Vi bor inte ens tillsammans, men vi brukar föra många samtal per telefon.
Som jag pratat alla dessa gånger med min Sofie, har jag utvecklat ett antal små fraser som jag snyggt brukar placera mellan meningarna i vår konversation. Jag berättar ofta hur söt jag tycker min Sofie är. Att jag älskar henne. "Aw gumman", kan jag säga.
Då vet jag att Sofie blir varm i kroppen och förlåter mina klumpiga skämt och felsägningar i diverse opassande situationer.
Det hela har dock gått i överstyr. Jag har fått sådan rutin på dessa kärleksfulla fraser, att jag inte tänker på i vilket sammanhang jag använder dem. Jag pratar idag med en kvinna från Skatteverket. Det hela är en mycket dyster konversation. Hon berättar att jag kommer behöver betala in en större del utebliven skatt. Det hela är mycket tragiskt. Men likväl, hör jag mig själv bemöta denna vidriga skattetant med ett kärleksfullt: "Aw, gumman, du är så söt".
Det blir genast mycket konstig stämning. "Nej! Du ska BETALA - INTE FÅ TILLBAKA SKATTEN", poängterar denna dam mycket tydligt.
Jag känner mig plötsligt mållös och styr av samtalet så fort jag kan. Precis innan jag ska lägga på luren, hör jag mig själv spåra ur totalt. "Puss gumman, jag älskar dej!" säger jag glatt.
Och den chockade kvinnan på andra sidan tystnar i någon minut, och svarar sedan med ett tveksamt "puss" och lägger på.
Jag stiger på 2:ans buss i Helsingborg. Jag sätter mig på det där något upphöjda sätet, precis framför utrymmet för barnvagnarna. Och av en händelse, får jag ögonkontakt med en liten pojke i en barnvagn. Han är kanske 3-4 år. Rätt vad det är, skriker han: "MAMMA HAR EN FITTA".
Jag tänker efter en liten stund, och finner mig själv brista ut i ett stort gapflabb. HA HA HA, skrattar jag stort. Men så ser jag i pojkens ögon hur han liksom vill få ett svar från mig. Att han förväntar sig en seriös reaktion på det han nyss sade.
Jag vet inte vad jag tänker på, men av en konstig anledning hör jag mig själv svara: "Det har jag också".
Det blir en mycket konstig situation. Pojkens far, som sitter bredvid, vänder barnvagnen så att treåringen hamnar med ryggen mot mig. "Det finns så många konstiga människor", säger han. Och så trycker han in stoppknappen.
Min polska kusin ringer till mig idag på kvällen. Han är totalt i extas. Han berättar att gränsen förlagligt svartjobb höjs. Han ska ha läst i tidningen att svenskar ska kunna tjäna upp till 10.000 kronor genom privata tjänster utan att betala skatt.
Det låter ju bra, detta. För svenskarna. Men hur blir det för oss polacker? Ska vi köra på som vanligt när vi jobbar? Jag har nämligen fått en lite lös förfrågan om att underhålla på Moderaternas partikontor. Jag förmodar att de inte vill betala mig på annat sätt än svart.
Jag och andra kändisar ordentligt bedragna av Facebook
Detta med Facebook förbryllar mig. Det finns hundratals, och åter hundratalsbedragare. Folk som utger sig för att vara en annan, bara för att dra fördelar. Få fler vänner. Om man bara söker på "Björn Johansson", får man upp 287 träffar på folk som utger sig för att vara mig. Dessutom lägger de upp bilder på sig själva!
Men det är ju faktiskt rätt lätt att utge sig för att vara någon annan. Jag har till exempel öppnat ett konto under namnet "Jesus Kristus". Jag har bland annat pokat Carola och ansökt om att bli vän med Kristi brud.
Detta med vänner är annars mycket märkligt. Jag måste säga att jag tycker det är väldigt tragiskt, det där med att man ska acceptera varandra som vänner hit och dit. Jag la till exempel in min mamma som kompis på Facebook. Hon nekade mig, med motiveringen: "Jag upplever att vi inte känner varann tillräckligt väl".
Detta gör mig mycket deprimerad. Men jag tror vi kan göra framsteg. Vi har nämligen precis gått med i samma grupp på Facebook. Gruppen: "Vi som har någon i familjen vi skäms över".
Jag tror vi kan bygga vidare på det här, jag och mamma.
Bloggare och kändiselit starkt emot statens nya förslag
Enligt nyheterna har det lagts fram ett statligt förslag som går ut på att det ska bli straffbartatt filma någon i en osmaklig kränkande situation.
Komikern Björn Johansson kommenterar:
- Sa du "osmaklig och kränkande situation"? Vad synd. Då kommer folk sluta lägga upp min stand up på Youtube... Och så kommer vi aldrig mer få se på "Nattliv" och "Let's dance"!
Jag vaknar upp nu på morgonen av en mycket ovanlig syn. Under natten, samtidigt som jag sovit, har min flickvän Sofie ristat in meningen "Hej, jag är Gay" i stora bokstäver med tusch på min hand.
Jag fylls genast av oro. Vad får min flickvän att skriva detta smicker? Var det något jag gjorde igår kväll? (läs här) Var det något jag gjorde under natten? Pratade jag i sömnen? Drömde jag att jag hade en intim konversation med Mark Levengood och återgav denna så min Sofie hörde det? Sjöng jag YMCA mellan snarkningarna?
Vi åt och hade trevligt igår kväll, jag, min Sofie och hennes familj. Vi avnjöt några kebabpizzor, skålade i glas fyllda med mangojuice och jag skämtade mellan tuggorna. Jag upplevde sällskapet och måltiden som mycket trevlig.
När måltiden så var över, ville jag visa mig av min bästa sida. Sätta pricken över I:et. Få Sofies föräldrar att tycka att jag var en toppenkille med huvudet på skaft genom att plocka undan efter oss alla. Få dem att säga: "Björn är en snäll polack, han städar efter alla".
Jag plockar därför undan alla överblivna pizzakartonger. "Vart ska jag lägga dessa?" frågar jag Sofies mamma Gunvor och pekar på kartongerna. Hon funderar en stund, och svarar sedan: "Lägg dem i spisen".
Jag öppnar så luckan till ugnen. Där värms ett halvfärdigt bakverk. En ostkaka, tror jag bestämt att det är. Jag tar ut denna ogräddade massa ur ugnen, och sätter in pizzakartongerna istället. Och jag får problem. Det tar emot. Pizzakartongerna får inte plats. Speciellt inte den från familjepizzan.
Så jag börjar att trycka in kartongerna i ugnen med våld. Och Gunvor tittar förskräckt på mig. "Men... vad.. gör... du...", frågar hon chockat. - "Jag gör som du säger. Jag sätter in kartongerna i spisen!" svarar jag stolt.
- "Det var ju vedspisen i vardagsrummet", svarar Gunvor. "INTE UGNEN!!!"
"Oj", svarar jag skamset och går tyst ut i vardagsrummet. Det blir en mycket lustig stämning i huset.
Det pratas rätt mycket om att Peter Swartlingskulle vara arg, rosenrasande och besviken på TV4. Att han skulle tappat sugen från att vara med i Idol. Att han skulle tyckt att Clabbes inhopp i Idol i fredags skulle vara hårresande.
Jag vet inte, men skulle det inte vara väldigt roligt om det var Kishti som hamnat i bråk med Clabbe istället? Hur skulle det låta?
- Clabbe, jag har alltid tyckt att du är duktig på att prata. Good catchy and fast, you know. Men att komma tillbaka så och snacka skit om oss är som att baka en kaka med dåligt blandad sirap. Nej, Clabbe. You can go right home. Det här var inget halleluja moment!
Idol-Cristoffer - ett boksavligt talat halleluja moment!
Jag sitter här på tåget. Det är en mycket lång resa. Jag ska strax möta min kära Sofie och hennes föräldrar. Framför mig sitter en flicka med sina föräldrar. Pappan läser Aftonbladet och bläddrar förbi en artikel om gårdagens omgång i Idol, där en stor bild på det utröstadestjärnskottetChristofferHiding syns.
Flckan blir helt till sig, studsar upp och ner som en gummiboll på en asfaltsväg och skriker: "Mamma - titta! Jesus har kommit tillbaks till jorden! Han är med i tidningen!"
I Afonbladet idag läser jag om att Charlotte Perelli skulle blivit tillsagd att skratta i momentet "Heta stolen" i SVT-programmet "Babben & Co". En programpunkt som just handlar om att gästen som grillas ska hålla sig för skratt.
Men SVT tillbakavisar dessa uppgifterna. "Här tvingar vi inte någon att skratta – däremot har vi sagt att man gärna får se glad ut", säger en pressekreterare.
Detta finner jag roande. De har inte sagt åt gästerna att skratta. Nej nej. Men glada får de gärna se ut. Jag funderar på att sno detta citat rakt av och lägga som slogan till mitt nya humorprogram.
Det jag själv mest undrar över är om min bekante journalist Klaus-Peter, som gjort denna intervju, sa åt Babben och Charlotte att se glada ut på bilden till höger, eller om de skrattade av sig själva. Man vet ju inte, han tenderar ju att se väldigt rolig ut i olika situationer, denne Klaus-Peter.
Jag surfar runt lite på nätet som jag brukar göra på fredagsförmiddagarna, och snubblar in på Mark in da Park's blogg. Jodå, det är Mark vi pratar om. Mark in da Park. Denne Mark som juryn ratade så fullständigt i förra årets upplaga av Idol.
Jag kan hata Idol-juryn lite grann för att de inte tagit vara på en så stor talang som Mark. Denne riktiga gangster hade en talang, större än Idol-Daniel. Jag vill mena på att Mark verkligen hade "det". En riktig begåvning.
När jag surfar in på Marks blogg, utvecklar jag dock en stark oro inom mig. Jag är ärligt talat mycket bekymrad över Mark. Han verkar helt och hållet ha tappat begreppet om storlek och rymlighet. Se bara på hans keps. Denna huvudbonad, dubbelt så stor som huvudet.
Är denna keps något som försvårar Marks liv? Brukar den trilla ner ovanför ögonen när Mark är ute och går, så att han inte ser vart han trampar? Brukar Mark trampa i hundbajs? Går han in i lyktstolpar? Går han in i gamla tanter på stan och säger: "Sorry that I bumped in to your booty, mama"!
Eller bor han i sin keps? Är hans hatt hans hem? Lagar han mat i den? Äter han där? Har han sex inuti sin keps? Uttrycket "Mark is in da house" borde således få en mycket mer bokstavlig betydelse.
Nej, hörni. Jag blir inte klok på detta.
Men en sak vet jag. Marks keps skulle utan problem kunna få plats i min käke.
Kommer ni ihåg vattenattackenpåFredrik Reinfeldt i programmet "Ballar av stål"? Attacken då en SVT-reporter utgav sig för att göra en intervju, och sedan sprutade vatten rakt i statsministerns ansikte genom en mikrofon?
Naturligtvis gör ni det. Nu får jag veta av en kollega att Hanna Wilenius, kvinnan som spelade reporter i detta sammanhang, har blivit dömd för denna attack.
Hon ska betala in 20 000 kronor för ett dåligt skämt.
Är inte 20 000 ett lite väl saftigt pris? Jag menar naturligtvis på att jag verkligen förstår hur kränkt Fredrik Reinfeldt måste ha känt sig. Hela hans frisyr blev ju förstörd!
Men kunde man som kompensation bara inte gett honom... Tja... En hårtork? Eller en servett?
Jag kan ligga sömnlös och tänka på vilken egenskap i mig som min Sofie egentligen föll för när vi började att dejta varandra. Som ni alla känner till, finns det olika saker man fastnar för i valet av partner. Som till exempel vackert blont hår, fin rumpa, stora bröst eller bara medelstora bröst.
Jag har länge funderat på om Sofie valde mig på grund av mina bröst. Om hon såg mig och tänkte: "Aha, där fanns det ändå lite kurvor. Åhå, åhå". Eller om hon såg min rumpa och tänkte: "Den sticker ut. Den vill jag klämma på".
Det enda jag vet, är att Sofie brukar hävda mina ögon som en stor orsak till varför hon föll för mig. Att hon liksom kunde se djupet i mina ögon. Min själ. Mina kurvor.
Jag själv attraherades kanske inte i första taget av mina sköna Sofies ögon. Det är absolut inget fel på dem. De är gröna och fina, och jättevackra på alla sätt och vis. Men så är jag också färgblind. Jag lider av en så kallad röd-grön-färgblindhet. Jag förväxlar alltså grönt med rött, och rött med grönt.
Jag brukar alltså ofta tycka att min älskade Sofie har röda ögon.
Men det är väldigt charmigt. Jag tänker bland annat ofta på Photoshop när vi är med varandra.
Jag funderar på att tatuera mig. Jag tänker mig en nyskapande, rolig, fin och träffsäker tatuering som aldrig förr skådats. Vad har ni för förslag på motiv? Jag vill höra. Jag vill att ni kommer med förslag. Jag vill att du, kära besökare, kommer på vad jag ska rista in i min kropp, så blir vi förenade i all framtid, du och jag.
Annars har jag en idé. Jag tänker mig att jag tatuerar in min mammas namn över hela ryggen. - Jolanta. Lite snett under detta vackra polska namn, tatuerar jag in en korg med något som ska föreställa bär.
Och under detta, skriver jag: "Världens bästa mamma". Eller ännu bättre: "Världens bästa bärplockare".
Ofta när jag är koncentrerad vid datorn, befinner jag mig i en bubbla. I min egna värld. Det kan hända när jag skriver. När jag läser. När jag pokar på facebook. Om någon frågar mig om någinting, svarar jag alltid med ett par osammanhängande ord som anknyter till det jag just läser.
Om jag till exempel läser om Göran Persson, och någon frågar mig vad jag brukar förknippa med sex, kan jag svara just "Göran Persson".
Nu på morgonen sitter jag och skummar igenom nyheterna på Aftonbladet. Jag läser om boken "Därför fejkar kvinnor orgasm".
Min älskade flickvän Sofie kommer in och frågar mig vad jag önskar mig i julklapp. Som jag sitter i min bubbla, svarar jag: - "Boken: "Därför fejkar kvinnor orgasm".
Det blir lite dålig stämning. Det är först nu, fem minuter efter att hon gått ut ur rummet, som jag förstår vad jag måste ha svarat. Det verkar som att det blir en mycket tung dag idag.
Det här är min vän Nicklas Perslow. Nicklas är en av Sveriges mest talangfulla ståuppkomiker. Han är en blivande stjärna. Jag skulle vilja påstå att Nicklas är den nya komiker i Sverige som kommer att gå längst. Dessutom är Nicklas rätt ung.
Vi umgås rätt flitigt, jag och Nicklas. Ibland händer det att jag är ute på något gig i Nicklas hemtrakter. Då brukar jag hälsa på Nicklas och hans 10-årige bror Magnus. Jag älskar Magnus. Han är en fantastisk människa.
Jag misstänker nämligen att Magnus är mitt största fan. Han har min autograf upphängd ovanför sin säng. Och varje gång Magnus tar hem sina kompisar, tittar de på videoinspelninar från mina gig och skrattar gott. Speciellt åt min Göran Persson-imitation. Jag skulle vilja säga att jag ÄR Göran Persson med Magnus och hans kompisar.
Förra veckan sov jag över hos Nicklas. Jag fick då sova i Magnus säng. Magnus hade en mycket liten säng, och lång som jag är, fick mina ben inte riktigt plats. Jag fick alltså huka mig. Men jag sov gott, speciellt under min egna autograf.
Jag pratar med Nicklas idag, och han berättar hur glad Magnus är för att jag har sovit i hans säng. Magnus har berättat allt om min visit för sina kamrater i skolan.
"Göran Persson sov i min säng", har han sagt stolt. "Han fick inte plats".
Du har alltid varit min stora idol. Jag har alltid sett upp till dig. När jag började med stand up comedy, hittade jag inspiration i dig.
Därför vill jag rikta ett stort tack till dig. Tack, Babben, att du valde komiken före det riktiga jobbet. Tack, Babben, för att du visade att man kan ägna sig åt det man tycker om här i livet. Jag gjorde detsamma. Jag kunde blivit en mycket välrennomerad bärplockare.
Och dessutom tror jag att Ulrika Schenström kan få barn på egen hand.
Jag sitter på tåget. Framför mig sitter ett gäng äldre damer i 70-årsåldern. Den ena sitter och lyssnar på, vad det verkar, nyheterna på radion.
Tant 1: Å du mildranes! Det hände en hemsk trafikolycka på Stureplan i Sotkholm. En bil körde på två människor! Tystnad Tant 2: Åh gud. Ja, jag har alltid undrat vad som var grejen med de där stureplansprofilerna.
I sällskapet sitter även en lyssnande tredje tant. Hon ser aningen chockad ut och plockar upp sin mobiltelefon.
Tant 3: Jag ska SMS:a min son. Han skulle till Stockholm idag. Jag ska säga åt honom att akta sig för stureplansprofilerna. De kör som dårar!
Jag skulle känt mig lyckligt lottad - att ge orgasm på enkelt sätt
Jag läser om Sarah, 24 år, som får 200 orgasmer per dag. Detta är sant, kära besökare. Hon får alltså 200 orgasmer per dag. Det hela är naturligtvis tråkigt, men jag måste ändå hävda att Sarah borde känna sig lyckligt lottad.
Hon berättar bland annat om att hon kan få orgasm bara hon hör en kopieringsmaskin. Detta är helt sant. Hon menar även på att alla hennes tidigare förhållanden har tagit slut. "Killarna orkar inte med mig", säger hon.
Plötsligt som jag läser detta, målas det upp en bild i mitt huvud om hur en konversation i sängen med Sarah gått till.
Killen: Åh, älskling, var det skönt? Sarah: Javisst, jag kom 13 gånger. Killen: Var jag bra? Sarah: Ja, du var ungefär lika skön som kopieringsmaskinen.
Om jag skulle varit Sarahs pojkvän, skulle jag absolut inte lämnat henne. Tänk bara följande. Du slipper problemet om att du kommer först. Och tänk bara hur många orgasmer du kan hinna ge henne innan det har gått en minut. Genialiskt, är vad det är.
Jag sitter här, ser på några gamla foton från min barndom och slås av ett minne. Jag kommer ihåg det som igår. Jag var kanske 7-8 år. Jag och mamma satt på tåget till Ystad för att ta oss till Polen över sommaren. Mamma bläddrade i tidningen. Hon läste en text om prostitution. Jag blev väldigt nyfiken och pekade på artikeln.
- Mamma, vad betyder "prostituerad"? frågade jag.
Mamma tittade av skräckblandad förtjusning på mig. "Prostituerade är till för män som har haft otur i kärlek, så att de kan köpa sin kärlek istället", förklarade hon.
Och så funderade jag en stund. "Var pappa olycklig när ni träffades?" frågade jag min mor. "Nej, absolut inte", svarade mamma. "Och jag tror att du också kommer att ha stor tur i kärlek", påpekade hon sedan.
"Äsch mamma. Vi behöver inte bry oss om det. Hittar jag ingen kärlek, kan jag alltid köpa en prostituerad", svarade jag.
Och sakta såg jag hur de andra tågresenärernas blickar riktades emot oss, samtidigt som jag sa detta högt och tydligt. Jag tror aldrig att jag har sett min mamma så generad i hela mitt liv.
Jag var med en italiensk tjej en gång, långt innan jag träffade Sofie. Precis som hon sjönk ner i sängen för att ge mig lite, ja, oral njutning, sa hon ett par fatnastiska ord. "Bongiorno, lo piccolo", föll ur hennes mun, samtidigt som hon såg på mina intima delar.
Jag fylldes snabbt av skam. Jag kände att "lo piccolo" lät som något mycket litet. Något nästintill mikroskopiskt. Jag kände mig otillräcklig. Men så när jag får reda på att "Lo piccolo" egentligen är en maffiaboss, känner jag mig stark. Stor. Manlig. Jag vill lyfta hantlar och sjunga samtidigt. Tralala!
Kära besökare. Nu är jag tillbaks. Ni är många som har frågat mig om vad det är för programidé jag spelar in. Det är mycket hemligt. Jag skulle vilja mena på att det hela är lika hemligt som hur många hakor Ulrika Schenström egentligen har.
Programmet går hursomhelst i stora drag ut på att TV-tittarna ska ringa in till programmet och bilda ord av olika bokstäver som skymtas i bakgrunden. Till detta finns en programledare som bland annat kräks. I mitt program är det alltså jag som får denna smickrande uppgift.
Sedan går jag ut ur bild i kanske 10 sekunder, kommer tillbaka, viftar lite med armarna, och hävdar att jag har mensvärk.
Jag tror detta kan bli riktigt bra. Eller vad säger ni?
Jag lever ett mycket glamouröst liv som komiker och superbloggare. Jag blir ofta igenkänd på stan. Eller ja. Ofta och ofta. Det har hänt ett par gånger. Som idag.
Jag var ute och 
Jag läser om den engelske 
Jag vet inte om du som läser detta kanske såg mig, men jag var faktiskt med i programmet "Postkodmiljonären" rätt nyligen. Som tävlande. Det är ett minne fyllt av ångest. 
Vi har en mycket bra kärlek, jag och Sofie. Ibland kan det kännas som att vi har levt med varandra hela livet. Att vi har genomlevt en 
Jag stiger på 2:ans buss i Helsingborg. Jag sätter mig på det där något upphöjda sätet, precis framför utrymmet för barnvagnarna. Och av en händelse, får jag ögonkontakt med en liten pojke i en barnvagn. Han är kanske 3-4 år. Rätt vad det är, skriker han: "MAMMA HAR EN FITTA".
Min polska kusin ringer till mig idag på kvällen. Han är totalt i extas. Han berättar att 
Detta med Facebook förbryllar mig. Det finns hundratals, och åter 
Enligt nyheterna har det lagts fram ett statligt förslag som går ut på att det ska bli 
Jag vaknar upp nu på morgonen av en mycket ovanlig syn. Under natten, samtidigt som jag sovit, har min flickvän Sofie ristat in meningen "Hej, jag är Gay" i stora bokstäver med tusch på min hand. 
Det pratas rätt mycket om att 
Jag sitter här på tåget. Det är en mycket lång resa. Jag ska strax möta min kära Sofie och hennes föräldrar. Framför mig sitter en flicka med sina föräldrar. Pappan läser Aftonbladet och bläddrar förbi en artikel om gårdagens omgång i Idol, där en stor bild på det 
I 
Jag surfar runt lite på nätet som jag brukar göra på fredagsförmiddagarna, och snubblar in på 
Kommer ni ihåg 
Jag kan ligga sömnlös och tänka på vilken egenskap i mig som min Sofie egentligen föll för när vi började att dejta varandra. Som ni alla känner till, finns det olika saker man fastnar för i valet av partner. Som till exempel vackert blont hår, fin rumpa, stora bröst eller bara medelstora bröst.
Jag funderar på att 
Det här är min vän Nicklas Perslow. Nicklas är en av Sveriges mest talangfulla ståuppkomiker. Han är en blivande stjärna. Jag skulle vilja påstå att Nicklas är den nya komiker i Sverige som kommer att gå längst. Dessutom är Nicklas rätt ung. 
Du har alltid varit min stora idol. Jag har alltid sett upp till dig. När jag började med stand up comedy, hittade jag inspiration i dig.
Jag sitter på tåget. Framför mig sitter ett gäng äldre damer i 70-årsåldern. Den ena sitter och lyssnar på, vad det verkar, nyheterna på radion.
Jag läser om 
Jag sitter här, ser på några gamla foton från min barndom och slås av ett minne. Jag kommer ihåg det som igår. Jag var kanske 7-8 år. Jag och mamma satt på tåget till Ystad för att ta oss till Polen över sommaren. Mamma bläddrade i tidningen. Hon läste en text om 
Vill ni höra ett om lustigt sammanträffande? 
Kära besökare. Nu är jag tillbaks. Ni är många som har frågat mig om vad det är för programidé jag spelar in. Det är mycket hemligt. Jag skulle vilja mena på att det hela är lika hemligt som hur många hakor Ulrika Schenström egentligen har.
